Trots miljardsatsningar på att behålla barn och ungdomar inom idrotten väljer allt färre att fortsätta i en idrottsförening när de kommer upp i tonåren. Enligt en ny rapport sker avhoppen över hela landet, men framförallt i ålderskategorin 13-16 år.

Trenden ser ungefär likadan ut för både pojkar och flickor. Men eftersom damidrotten har färre utövare redan från början påverkas den kraftigare, då det på vissa platser blir svårt att få ihop tillräckligt många spelare.

– Avhoppen blir mer tydliga, mer kännbara på flicksidan, säger Inger Eliasson, doktor i pedagogik vid Umeå universitet, till SVT.

Intervjuade avhoppade spelare

För att ta reda på varför flickor väljer att sluta idrotta reste hon och hennes kollega Annika Johansson, även hon doktor i pedagogik, runt i landet och intervjuade flickor som lagt av med innebandy.

– Det är inget självändamål att alla ska hålla på med innebandy eller någon annan idrott, men ser man ur folkhälsoperspektivet är ju idrotten en viktig del av den, säger Annika Johansson.

I samtalen med flickorna fann forskarna att många av avhoppen hade med förändringar att göra. På lågstadiet var innebandyn något roligt, men när flickorna kommer upp i tonåren förändras idrotten. Kraven ökar, de får nya tränare, lag slås ihop och de känner sig ofta vilsna i nya lagkonstellationer.

Dålig kommunikation bidragande orsak

Forskarna ville inte bara förstå varför flickorna valde att sluta, utan även hur det gick till när flickorna slutade med idrotten. Därför använde de en sociologisk beteendemodell som används för att förklara faserna i olika typer av uppbrott, som vid en skilsmässa till exempel.

Med hjälp av modellen upptäckte forskarna att ett det finns ett stort kommunikationsglapp mellan utövarna och föreningarna. I vissa fall kan flickorna fundera på att sluta med sin idrott i upp till två år, men när de väl bestämmer sig för att hoppa av kommer det ofta som en förvåning för tränarna.

”Verksamheten måste anpassas till ungdomarna”

Forskarna ser ett problem i att många föreningar inte är lyhörda, och har toppstyrd organisation med fokus på resultat. Enligt forskarna bör en större del av inriktningen bestämmas underifrån, från spelarna själva.

– Då gäller det att lyssna på tjejerna. Tycker de att den verksamhet som finns är anpassad för dem, eller skulle de vilja ha något annat? säger Annika Johansson.

– Man måste visa att man är beredd att förändra sin verksamhet och få den bättre anpassad till ungdomarna, säger Inger Eliasson.

Ett av de återkommande svaren från flickorna som deltog i forskarnas undersökning var att vuxna, antingen föräldrar eller tränare, hade dålig förståelse för att många av flickorna var ointresserade av en elitsatsning.

– En av flickorna berättade att hennes pappa hade sagt att ’du kan ju inte sluta nu, du har ju chans att bli stor’. Då svarade hon ’men jag vill inte bli stor [inom innebandyn], jag vill ju göra något annat’, säger Inger Eliasson. 

Hela studien finns tillgänglig på innebandy.se som pdf-fil.