Människan lärde sig kontrollera elden för ungefär en miljon år sedan. Elden gjorde att hon kunde tillaga mat och därmed bättre tillgodogöra sig näring. Nu föreslår antropologen Polly Wiessner på Utah University i USA att kvällsstunden vid elden också utvecklade människans språk och fantasi. Framför brasan berättade de historier för varandra om livet i avlägsna byar, delade med sig av förfädernas erfarenheter och utvecklade idéer om de religiösa världarna.

Konflikter på dagarna

Polly Wiessner har under många år levt med Ju/´hoansi bushfolket i Kalahariöknen i södra Afrika. Det är ett samlar- och jägarfolk som man misstänker lever på liknande sätt som våra förfäder har gjort i tusentals år. Hon har undersökt vad de pratar om på olika tider av dygnet. På dagtid handlade samtalen framförallt om praktiska göromål. En tredjedel av tiden går åt till att prata om grödor, jaktstrategier och teknik. En annan tredjedel av går åt till att hantera konflikter. Man kritiserar och klagar för att klargöra vad som är rätt och fel. Hon har uppmätt att 16 procent av tiden ägnas att skämta och skoja med varandra. Under de heta eftermiddagarna händer det också att de tar en paus i skuggan och berättar historier.  

På seneftermiddagen tillreder varje familj sin middag vid egna eldar, men därefter händer det att man samlas vid större eldar, och då pratar man om helt andra saker än på dagen. Hela 80 procent av tiden framför lägerelden ägnas åt historieberättande. Det är ofta komplexa och symboliska historier som berättas på ett rytmiskt vis där de som lyssnar gärna fyller i. Händelser från dagen kunde spilla över på kvällens berättelser, som ekonomiska problem eller konflikter. Om dagens stora konflikt var ett äktenskapsproblem kunde kvällens berättelse handla om förfädernas äktenskap.  

Nu går det inte att direkt överföra kunskap om hur samlar- och jägarfolk folk lever idag med hur människan samlades runt eldar för flera hundratusentals år sedan. Men Polly Wiessner anser att det ändå kan ge oss en föreställning om vad elden har betytt för människans sociala utveckling. Det finns arkeologiska bevis för regelbunden användning av lägereldar från 200 000 – 300 000 år sedan, så vad kan våra förfäder och förmödrar ha ägnat sig åt när de värmde sig vid elden?

Berättelser om andra världar

Eldarna om kvällarna gjorde att de kunde förlänga sitt dygn med flera timmar. Det var inte tillräckligt ljust för att tillverka redskap, och inte heller för att kommunicera med kroppsspråk. Vad som återstod när maten som var tillagad över elden var uppäten, kanske var just att prata, och dansa, föreslår Polly Wiessner. Det kanske var i ljuset från lågorna som människorna började berätta historier för varandra. Berättelserna fick dem att dela imaginära verkligheter, alltså om världen utanför byns gränser, om andras erfarenheter, om hur livet var förr och om religiösa andevärldar. När alla lyssnar samtidigt och får del av samma historier så gråter och skrattar de tillsammans. De utvecklar empati, trygghet och en humor som svetsar samman dem som grupp. Berättaren utmanas att utveckla sitt språk för att ännu bättre kunna skärpa berättelsens karaktärer och förmedla sitt budskap. Allt detta är komplexa kognitiva förmågor som kan ha gjort människan till den kreativa varelse hon är.

Det är inte bara hur bra förmoderna människor var på att karva fram den bästa pilspetsen som visar hur utvecklad hon var, utan också hur begåvad hon var på att förmedla en spännande historia.

Studien är publicerad i Proceedings of the National Academy of Sciences.