Är det kallt blir man trög. Åtminstone om man är en så kallad ektoterm, det vill säga växelvarm, varelse. Ormar ringlar långsammare, trollsländor kan över huvud taget inte lyfta, paddor trycker i ett hål … Likadant är det med fiskar. De som lever i det kallare djuphavet är som regel sävliga typer och rovfiskarna är av en passivare sort: ligger och lurar i bakhåll på att något gott ska komma i deras väg snarare än jagar aktivt.
Men nu har forskare vid USA:s havs- och atmosfärsmyndighet NOAA upptäckt en djuphavsfisk som faktiskt är varmare än omgivande vatten. Det handlar om den meterstora glansfisken, en silverglänsande fisk med guldkantade ögon och intensivt röda läppar och fenor, som jagar i oceanernas kalla skymningsrike. Den lyckas hålla sin kroppstemperatur flera grader över det omgivande vattnet.
Värmeväxlare och isolerande fett
Den gör det med en kombination av värmeväxling och isolering – och vinsterna är uppenbara: den kan helt enkelt prestera mycket bättre rent fysiologiskt; den ser bättre, tänker bättre och simmar snabbare. Därmed blir den en överlägsen jägare i sin kalla, mer stillastående omgivning, och kan lätt få tag i andra fiskar, kräftdjur och bläckfiskar.
– Det är vanligtvis två ställen som fiskar förlorar mycket värme igenom: huden och gälarna, där blodet möter det kalla vattnet. Forskarna bakom den här studien har visat att fisken har lagt in värmeväxlare i gälarna, säger Michael Axelsson, zoofysiolog vid Göteborgs universitet.
Värmeväxlingen fungerar enligt motströmsprincipen: blodkärlen som för varmt, syrefattigt blod från fiskens kropp ut till gälarna slingrar sig kring de blodkärl som för kallt, syrerikt blod från gälarna och in i kroppen. På så vis överförs värme från det varmare till det kallare blodet.
Fenmuskler ger värmen
Värmen alstras när fisken simmar, vilket den gör genom att intensivt paddla framåt med de båda långa bröstfenorna. Musklerna som får fenorna att röra sig är dessutom isolerade av ett nästan en centimeter tjockt fettlager, för att bevara så mycket som möjligt av värmen som produceras vid muskelarbetet inne i fiskkroppen.
Allra varmast håller glansfisken sin hjärna – hela sex grader över den omgivande vattentemperaturen på de individer som forskarna undersökt. Och då hjälper även ögonmusklerna till att alstra värmen, tror forskarna. Som alla djuphavsfiskar har glansfisken stora ögon; skulle vi människor ha motsvarande proportioner mellan ögon och kropp skulle de täcka halva vårt ansikte.
– Vi människor och andra däggdjur har en förhöjd ämnesomsättning för att kunna hålla en högre kroppstemperatur än omgivningen. Det gör att vi kan sitta helt stilla och inte röra en muskel och ändå hålla värmen. Huruvida den här fisken också skulle ha en förhöjd metabolism är inget som forskarna bakom den här studien diskuterar, men det är förstås inte omöjligt, säger Michael Axelsson.
Han har själv undersökt antarktiska fiskar, som också simmar med bröstfenorna, och mätt temperaturen i simmusklerna, för att se om de hade en högre temperatur och därmed skulle vara lite effektivare.
– De skulle ha en stor fördel av det i det kalla vattnet, som går ända ner till -1,9 grader. Men hittills har jag inte hittat någon sådan fisk, säger Michael Axelsson.
Hajar och tonfiskar
Sedan tidigare är det känt att några fiskarter kan hålla en del organ vid en högre temperatur. Tonfiskar, spjutfiskar, svärdfisk och en del hajar kan till exempel hålla sina simmuskler, ögon och hjärna varma. Det gör att de tillfälligt kan dyka ner mot djupare, kalla vatten och hålla farten som effektiva jägare. Men de måste alla snart upp till ytan igen för att värma upp sig.
Glansfisken däremot håller sig ständigt på djupare vatten. Genom sin snillrika värmeväxling i gälarna – samma system som både renar och måsar använder i benen för att förhindra att kallt blod kyler ner kroppen – kan de fylla en nisch som ingen annan kan.
Upptäckten är publicerad i senaste numret av Science.