– Vi ser ganska tydligt att tjejerna, framför allt när det gäller skelettmuskelnedbrytning, inte tar lika mycket stryk, säger Patrick Bergman, forskare inom fysisk aktivitet och hälsa på Linnéuniversitetet i Kalmar.
Forskarna har undersökt 15 män och 15 kvinnor som genomförde en Ironman i Kalmar. Tävlingen inkluderar 3,8 kilometer simning, 180 kilometer cykling — och så ett maratonlopp på 42 kilometer direkt efter det.
”Coca cola-urin”
Att träning innebär nedbrytning av muskler brukar träningsvärken dagarna efteråt ge en plågsam påminnelse om. Vid påfrestningar av Ironmanklass blir nedbrytningen omfattande och ett tecken på det är det som brukar kallas ”coca cola-urin”, det vill säga att de som deltagit i ultrauthållighetstävlingar efteråt får brunfärgad urin.
– Man brukar säga att det kissas ut muskler. När musklerna gått sönder är det stora proteiner som måste ut via njurarna, säger Patrick Bergman.
Olika tecken på nedbrytningen går också att spåra i blodet. Biomarkörer som visar på skelettmuskelnedbrytning, njurpåverkan, leverpåfrestning och nedbrytning av hjärtmuskeln ökade hos alla deltagarna i studien, men ökningen av två av markörerna var markant större hos männen än hos kvinnorna.
– Det nya med vår studie är att vi nu har data på tjejer. Det saknas annars överlag i den här världen, säger Patrick Bergman.
Även om studien är liten anser han att den är ett tydligt bevis för skillnaden mellan kvinnor och män. Men den förklarar inte orsaken. En av forskarnas hypoteser är att kvinnorna är bättre förberedda och kanske har en annan strategi, när de genomför tävlingen.
Högre intensitet
– Man skulle kunna tänka sig att männen kör på med en högre intensitet, att de överskattar sin förmåga, medan kvinnor tvärtom underskattar sin förmåga. Vi är inne och benar i det området just nu, säger Patrick Bergman.
En annan hypotes är att det är det kvinnliga könshormonet östrogen som skyddar.
Men den viktigaste och mest omdebatterade frågan är vilka hälsoeffekter ultrauthållighetslopp får i längden för den som genomför många lopp under många års tid. Det enda säkra svaret är att den andra extremen, att inte träna alls, är mycket farligare, understryker Patrick Bergman.
– Tycker man att det är roligt ska man hålla på med det.
Biomarkörer speglar påfrestningen
Studien gjordes på 15 män och 15 kvinnor som deltog i Ironman i Kalmar. Alla utom en slutförde hela tävlingen. Gruppen hade en genomsnittsålder och ett genomsnittligt tävlingsresultat som liknade det totala antalet tävlandes genomsnittliga ålder och resultat.
Blodprover togs på deltagarna före tävlingen, precis efteråt och efter en veckas vila. Bland annat mättes biomarkörer som brukar indikera hjärtmuskelnedbrytning, skelettmuskelnedbrytning, njurpåverkan och leverpåfrestning. Värdena steg kraftigt efter genomfört lopp, men de flesta hade återgått till ursprungsläget efter en veckas vila.
Hos män ökade halterna av de biomarkörer som indikerar skelettmuskelnedbrytning avsevärt mer än hos kvinnor.
Studien har publicerats i den vetenskapliga tidskriften Plos One.
Källa: Linnéuniversitetet