För Mirjam Politis blev tiden efter hennes andra förlossning intensiv. Det började med ett akut kejsarsnitt som följdes av blodproppar i lungorna bara en vecka senare. När hon kom hem och skulle ta hand om sin bebis var orken slut.
– Men framförallt var det jobbigt att känna att jag inte kunde vara glad överhuvudtaget. Jag var trött och ledsen och grät varje kväll efter att min dotter hade somnat. Jag kände: varför skaffade vi ett barn till? säger Mirjam Politis.
Kände skuld
Hon fick skuldkänslor för att hon mådde så pass dåligt som hon gjorde. Att få höra att det är normalt att känna sig nedstämd första tiden efter förlossningen gjorde det svårare för henne.
– Man får inte så mycket gensvar om man bara säger att man mår dåligt och är ledsen, det är så vanligt att man gör det när man fått barn. Jag upplevde att jag fick ligga på ordentligt, två-tre gånger i veckan ringde jag BVC för att jag inte visste hur jag skulle hantera allt. Men jag kom till olika BVC-sköterskor som inte riktigt förstod allvaret, tror jag.
Hennes barnavårdscentral, BVC, har senare bett om ursäkt i efterhand för att det dröjde innan hon fick hjälp, berättar hon.
Mörka tankar
– En natt några veckor senare tänkte jag att jag inte skulle bli ledsen om min bebis dog i sömnen.
När hon berättade det för BVC kopplade de ihop henne med en psykolog direkt. Successivt började hon må bättre och efter fem månader kände hon sig så pass bra att hon slutade gå till psykologen.
I de flesta landsting följer man upp mödrar med ett standardformulär för att upptäcka depressiva symtom sex till åtta veckor efter en förlossning. Mirjam Politis upplevde att hennes uppföljning kom för sent.
– Det hade ju gått väldigt långt för mig innan jag fick den där blanketten. Det dröjde mer än två månader och då hade jag redan levt med de här allra jobbigaste tankarna i flera veckor och redan börjat gå hos psykologen.
Bättre idag
Idag mår Mirjam Politis bra och har slutat gå i terapi. Hon tänker inte på depressionen längre men tror att hon ändå kunde haft nytta av att fortsätta i terapi lite längre än hon gjorde.
– Det kan ju räcka med en dålig period när barnen är väldigt sjuka för att jag ska må dåligt ganska snabbt igen. Nu klarar jag ju av det men det går ganska lätt att komma tillbaka i mörka tankar, men det är långt ifrån den depression jag hade förut.
Om det skulle bli aktuellt med fler barn hoppas hon att hon skulle få en noggrann uppföljning, både innan och direkt efter förlossningen.
– Det kanske snarare är så att sjukvården borde ligga på och inte individen själv. Det kan vara väldigt svårt för många att berätta hur dåligt de mår i de här situationerna.