Hon kallas för Peştera Muierii 1 efter den rumänska grotta hon levde i för 35 000 år sedan. Nu har evolutionsgenetikerna Mattias Jakobsson och Emma Svensson vid Uppsala universitet lyckats kartlägga hela hennes arvsmassa, alltså genomet.

– Vi tog ett prov från en av hennes tänder som satt fast i kraniet. Det var så välbevarat att vi kunde få fram hela hennes genom. Det finns bara en handfull individer från den här tiden som man har lyckats göra det med, säger Mattias Jakobsson.

Var antagligen frisk

Analysen av genomet kan berätta att hon hade anlag för både mörk hy och hår samt mörka ögon. Hennes gener avslöjar att hon inte led av några ärftliga sjukdomar som vi känner till. Hon hade dessutom nästan lika liten släktskap med neandertalare som vi har idag.

Men vad som förvånade evolutionsgenetikerna var att hon hade en mycket högre så kallad genetisk variation än vad man förut trott att människor hade vid den här tiden. Resultatet publicerades i veckan i tidskriften Current biology.

Flaskhals-hypotesen

Människor utanför Afrika har idag en mindre grad av genetisk variation än de som bor i Afrika. Men vet att den moderna människan utvecklades i Afrika för kanske 300 000 år sen. Därefter vandrar en liten grupp ut ur Afrika för cirka 80 000 år sedan – och det är den gruppen som sedan har spridit sig över världen utanför Afrika.

Man har antagit att det var så få individer som vandrade ut att en massa genetiska varianter försvann. Det skulle ha blivit en flaskhals – och den genetiska variation hos utvandrarna har antagits blivit mycket lägre än hos de som blev kvar i Afrika.

Utmanaren

Nu utmanar kvinnan från Peştera Muierii flaskhals-hypotesen.

– Hon levde för nästan 35 000 år sedan och hon har en stor genetisk variation, så det kan inte ha varit en flaskhals för 80 000 år sedan som orsakade minskningen av genetisk variation, säger Mattias Jakobsson.

Istället var det någonting annat som hände. Ättlingarna till kvinnan i Peştera Muierii gick bistra tider till mötes. Det blev betydligt kallare. För 20 000 år sedan var det istidsmaximum och inlandsisen drog sig en bit ner i dagens Tyskland och antagligen blev det ordentligt kallare över hela jordklotet. Det fick den genetiska variationen hos människorna som levde då att sjunka kraftigt.

Kärvt under istiden

– Den minskade genetiska variationen är kopplad till den förändrade levnadssituationen under istiden. Under den tiden fanns det få platser i Europa för människor att leva på, och det kanske bara existerade 1000 – 10 000 individer samtidigt, säger Mattias Jakobsson.

Och med så få individer sjunker den genetiska variationen kraftigt vilket ökar risken för genetiska sjukdomar och i sin extremaste form blir det inavel.

Ättlingarna vandrar in

När det blev varmare igen och istäcket drog sig undan vandrar en liten del av ättlingarna från kvinnan från Peştera Muieriis upp mot Skandinavien och blir vad vi kallar de första svenskarna. Det är ungefär för 10 000 år sen. Och ju varmare det blev desto fler migrationsvågor spred sig över Europa vilket gjorde att den genetiska variationen ökade.

Några tusen år senare kommer en helt ny grupp av människor från trakterna runt dagens Turkiet med ett helt nytt sätt att leva – som jordbrukare. Dagens européer är därför inte i direkt nedstigande led släkt med kvinnan från Peştera Muierii, men vi är kusiner i den mänskliga evolutionens släktträd.