Visst, utmattning kan vara en orsak till att extasen knappast låg i luften. De sista dagarnas maratonmanglingar pågick dygnet runt.
Inga skärpta ambitioner
Men den egentliga anledningen kände alla till. The Doha Climate Gateway, som överenskommelsen döpts till, innebär i sig ingenting för jordens klimat. Inga skärpta ambitioner att minska de utsläpp som fortsätter att växa. Ingenting som gör en kursändring trolig inom överskådlig tid.
Samtidigt är det just en drastisk kursändring som krävs om det ska finnas en rimlig chans att hålla jordens uppvärmning under de två grader som är den officiella gränsen till verkligt allvarliga klimatförändringar.
4 grader varmare
Dohakonferensen har omgärdats av en rad allt tydligare forskningsrapporter. Med dagens ambitionsnivåer är världen på väg mot fyra graders uppvärmning. Minst. I klartext en klimatkatastrof. En fyragradersvärld är väsenskilt från allt i mänsklighetens historia – ja, från mycket som livet på jorden upplevt.
Det så kallade utsläppsgapet – skillnaden mellan de utsläppsminskningar världens länder lovat att genomföra fram till 2020 och vad som egentligen krävs – har ökat istället för att minska de senaste åren.
Forskarna eniga
Den samlade bilden bland de ledande klimatforskarna på plats i Doha var tydlig: Det här måste ändras inom en-två-tre, på sin höjd fyra år. En drastisk kursändring inom fyra år.
Det motsvarar en mandatperiod i världens demokratiska länder. En mandatperiod. En sista valrörelse för världens politiker att våga lyfta klimatfrågan på allvar. En sista möjlighet för världens väljare att sätta tryck på politikerna.
Obefintliga chanser
Nej, jorden går inte under om man misslyckas. Men chansen att undvika verkligt allvarliga klimatförändringar kommer att förvandlas till obefintligt små. Det vore – för att ta till ett understatement – ett globalt misslyckande av historiska mått.
Innehöll Doha inga ljusglimtar? Jo, förvisso. En var överenskommelsen att få till stånd en mekanism för stötta och hjälpa länder som drabbas av klimatrelaterade skador – ungefär som den tyfon som nyligen svepte över Filippinerna.
Kravet drevs hårt av de mest utsatta länderna, som de önationer som riskerar att slukas av höjda havsnivåer.
Kompromissen – det som beslutades förra året
Med stöd av utvecklingsjättar som Kina, och vällovlig hjälp i förhandlingarna från svenskt håll, lyckades man få USA till en kompromiss. Förmodligen var det en av faktorerna som bidrog till sprickan mellan utvecklingsländer och rika länder inte växte till ett sammanbrott.
Kyotoavtalet förlängdes till 2020. Men det beslutades i princip redan för ett år sedan. Den här gången skulle man få till detaljerna och signaturerna. Något som tog enorm tid och energi. Resultatet är ett förlängt Kyotoavtal som skramlar synnerligen tomt när det gäller det centrala: Bindande löften om utsläppsminskningar. EU deltar tillsammans med Australien och ett fåtal andra länder.
Förhoppningen är en frivillig skärpning
Förhoppningen är att åtagandena ska skärpas under resans gång.
De utlovade klimatpengar som ska skalas upp till 100 miljarder per år 2020 och bidra till anpassning och omställning bland världens utvecklingsländer är alltjämt ett luftslott. Bristen på konkretisering var den enskilt största stöttestenen i Doha. Kompromissen i Doha innebär grovt sett ett löfte att intensifiera diskussionerna under 2013.
Det portalen i Doha – The Doha Climate Gateway – i slutänden innebär är, för att hårddra det, att man nu träder in i de verkliga förhandlingsrummen. De som betyder något för klimatet.
Nytt avtal 2015
Under 2013 ska det nya globala klimatavtal, som ska omfatta samtliga länder och börja gälla 2020, börja förhandlas på allvar.
Målet är ett nytt avtal färdigt att klubbas 2015. Men många tvivlar. Förtroendeklyftan mellan världens utvecklingsländer, inte minst tillväxtjättar som Kina och Indien, och västvärlden, inte minst USA, är lika stora som någonsin.
Men viktigast för klimatet är egentligen det andra stora förhandlingsspåret efter Doha. Det som handlar om vad som händer här och nu – fram till 2020. Det är nu förutsättningarna att klara tvågradermålet och undvika den surrealistiska fyragradersvärlden cementeras.
Spelkorten kan inte ändras på internationella möten
Alla vet att det förlängda Kyotoavtalet och de ambitionsnivåer övriga länder deklarerat är helt otillräckliga. På förhandlingsspråk kallas det ambitionsgapet. Men nyckeln för att täppa till gapet finns inte i förhandlingsrummen. Med samma mandat kommer förhandlingarna se likadana ut i Potzdam 2013. Eller 2014. Och 2015.
Det hjälper inte hur många gånger man lyfter burken och skakar om. Det som trillar ut är ungefär samma sak. Det är spelkorten som måste förändras – och det kan de bara göra på hemmaplan, i världens länder.
Här har EU och den rika världen en nyckelroll. Förhoppningen att världens tillväxtekonomier skall gå före och ställa om i en drastiskt snabbare takt än man hittills utlovat är orealistisk – med hundratals miljoner människor som alltjämt väntar på att ta sig upp från fattigdom till någorlunda välstånd. I varje fall om inte västvärlden förmår visa att en sådan omställning är möjlig.
USA var låst, EU förlamat
I Doha var USA låst och EU förlamat av interna strider på grund av den ekonomiska krisen. Men det hjälps inte. Det är här något måste förändras. En opinion som växer och skapar tryck. Politiker som vågar ta ett extra steg.
En mandatperiod återstår. En valrörelse. Ett val. Tick-tack...