Ekonomen Thomas Piketty och hans kollega Emmanuel Saez har med sin forskning om ekonomins och ojämlikhetens utveckling hamnat i händelsernas centrum. Genom åratal av mödosamt arbete har de – tillsammans med ett internationellt nätverk av forskare – kartlagt utvecklingen av inkomster och förmögenheter i USA och ett 20-tal västländer ända sen 1700-talet – med fokus på den allra rikaste procenten.

Tredubbla inkomster för rika

Resultaten har varit häpnadsväckande. I USA har den rikaste procenten av befolkningen tredubblat sin andel av inkomsterna sen 70-talet. Numera tjänar den rikaste procenten en fjärdedel av landets inkomster – den rikaste tiondelen mer än resterande 90 procent tillsammans.

Det handlar om inkomstklyftor som inte skådats sen början av 1900-talet, ja i paritet med 1800-talets. 70 procent av all välståndsökning i USA de senaste 20 åren har tillfallit den allra rikaste procenten, medan flertalet amerikaner fått se sina inkomster stå och stampa eller till och med falla. Och situationen har inte förändrats efter krisen – tvärtom – 95 procent av pengarna i återhämtningen har tillfallit den rikaste topprocenten.

Finanskrisen ändrade debattklimatet

Efter finanskrisen 2007-2008 så hände något med debattklimatet. Decennier av nationalekonomiska sanningar började ifrågasättas. I USA växte kritiken mot en utveckling som många ansett inte bara resulterat i den största finansiella härdsmälta och kris sedan den stora depressionen – utan också lett till de största ekonomiska klyftorna sedan 100 år.

Det gick så långt att rörelsen som kallade sig ”Occupy Wall Street” utgick från den nya forskningen när man skapade sitt slagord – ”We are the 99 percent”. Toppskiktets raketfärd in i ännu mer rikedom och den samtida utvecklingen med medelamerikanens ekonomiska stagnation har lett till omfattande debatt om huruvida klyftorna undergräver landets ekonomiska utveckling, om de varit drivkraften bakom hela finanskrisen, om extrema bonusar och chefslöner – och om den enorma koncentrationen av rikedom håller på att förvandla USA till en plutokrati – ett system där pengamakt ersatt demokratin.

30 års växande klyftor

Men kanske är det ändå efter att Piketty formulerat sin syntes av mödosamt insamlade data som den djupare innebörden börjat sjunka in på allvar. Det var i höstas som hans tegelsten Kapitalet under det 21:a århundradet gavs ut på franska, och i mars kom den i engelsk översättning.

I sin nya bok visar han hur inkomstklyftorna under de senaste 30 åren stadigt vuxit, inte bara i USA, utan i stora delar av västvärlden – däribland Sverige. De växande klyftorna har gått från att vara en bisak till huvudsak bland ekonomer, makthavare och internationella organisationer som IMF och OECD.

– Om vi ska förstå de växande klyftorna så måste vi studera utvecklingen av inkomster och förmögenheter under längre tid. Jag menar att 1900-talets historia är en viktig lärdom för de utmaningar vi står inför, förklarar Piketty – som i praktiken är lika mycket historiker som nationalekonom.

”En u-formad kurva i västvärlden”

– Det du kan se i västvärlden är en slags u-formad kurva. Klyftorna var extrema för 100 år sen. De började minska från första världskriget fram till 40-talet, nådde en slags botten under efterkrigstiden och har sen dess börjat växa igen från 70-talet och framåt, berättar Piketty.

Klyftornas historia är enligt Piketty framför allt berättelsen om förmögenheternas roll jämfört med vanligt arbete. För 100 år sen var rikedomarna enorma och koncentrerade till ett fåtal. Rikedom gick bokstavligen i arv. Så kom krigen, börskraschen och depressionen. Krigen förstörde förmögenheter. Marknadens kollaps ledde till regleringar av finansmarknaderna. Skatter tillkom för höga inkomster, förmögenheter och kapital. Förmögenheterna och koncentrationen av rikedom minskade – och därmed klyftorna. Och efter krigen var tillväxten var hög.

”Efterkrigstidens positiva klimat för lönearbetare är över”

– Under efterkrigstiden var tillväxttakten i Europa runt fem procent, extremt hög med historiska mått. Det gjorde det möjligt för vanliga lönearbetare att komma ikapp de redan förmögna. Men sen 70-talet lever vi en värld där tillväxten är betydligt längre, berättar Piketty.

Tillväxttakten i västvärlden har under globaliseringens era enligt Piketty närmat sig det normala för utvecklade ekonomier. Samtidigt har finansmarknader avreglerats och skatter för de rikaste och förmögenheter och kapital åter sänkts. Resultatet är enligt Piketty att ett grundläggande förhållande som styr klyftornas utveckling förändrats – avkastningen på kapital har blivit högre än tillväxttakten i ekonomin, precis som för 100 år sen. Möjligheten för de som redan har att tjäna ännu mer pengar på pengar, på börser, fastigheter och allehanda värdepapper, är goda. Medan möjligheterna för vanliga lönearbetare att hävda sig blivit allt sämre.

– I Europa är det här huvudförklaringen till klyftornas u-kurva. Man kan tydligt se hur förmögenheternas storlek och avkastningen på kapital åter är på väg mot samma nivåer som för 100 år sen. I USA finns en annan viktig förklaring – framväxten av extrema löner och bonusar bland toppchefer, inte minst i finansbranschen, berättar Piketty.

Kontrast mot dominerande ekonomiska tankegångar

Det som ger Pikettys analys sprängkraft är dels att den grundar sig på tonvis med data. Plötsligt finns siffror på sådant som ekonomer stridit om ända sen Karl Marx dagar. Men det anmärkningsvärda är också att slutsatserna går stick i stäv med tankegångar som dominerat bland ekonomer ända sen efterkrigstiden, inte minst sen 70-talet – att frukterna av ekonomisk tillväxt i en väl fungerande marknadsekonomi per automatik kommer flertalet till del. En förutsägelse under efterkrigstidens optimism var att ojämlikheten i den moderna kapitalismen följde ett slags omvänt u – från att ha vuxit sig stora skulle klyftorna minska alltmer. Piketty har bokstavligen vänt förutsägelsen uppochned.

– Karl Marx och hans samtida var extremt pessimistiska. De trodde att kapitalismen skulle leda till att ett fåtal ägde allt och sammanbrott. Under efterkrigstiden svängde uppfattningen till den rakt motsatta – marknaden skulle per automatik skänka lycka åt alla. Idag måste vi vara realister och inse att det var mycket speciella förhållanden som ledde fram till perioden av minskande klyftor och relativ jämlikhet. Det finns ingenting i marknadsekonomin per se som säger att inkomsterna och frukterna av vår tids era av globalisering kommer att fördelas på ett sätt som är tillnärmelsevis hållbart eller meningsfullt, hävdar Piketty.

I ljuset av Pikettys analys framstår hela eran av relativ jämlikhet nästan som ett slags undantag – en parentes som västvärlden under de senaste decennierna åter rört sig bort ifrån. Blickar man framåt, och vill undvika att klyftorna fortsätter att växa mot 1800-talsnivåer, så finns enligt Piketty två vägar – öka tillväxten eller dämpa avkastningen på kapital och koncentrationen av förmögenheter – eller både och. Tillväxt är bra, konstaterar Piketty, men att tillväxten i västvärlden skulle närma sig efterkrigstidens extrema nivåer tror han inte på.

”Höjda skatter för rika behövs”

– Att satsa på utbildning är en annan viktig åtgärd. Utbildning är en av de kraftfulla drivkrafterna som leder mot minskade klyftor. Men det kommer inte att räcka. Jag menar att vi kommer att behöva höjda skatter för de rika och på förmögenheter och kapital. Det kräver internationell samordning. Men om vi inte gör något så är risken stor att utvecklingen mot växande klyftor kommer att fortsätta. Och det jag fruktar är att fler och fler i så fall kommer att dra slutsatsen att hela den här eran av globalisering och fri marknad inte är något som gagnar dem. Förra gången världen började ta till åtgärder för att korrigera marknadens brister så var det först efter mycket våldsamma konflikter. Vi måste ta den historien på allvar, hävdar Piketty.

Missa inte Vetenskapens värld 20:00 i SVT2 (12 maj) – Om klyftornas utveckling i Sverige, och om den internationella allt mer ojämlika utvecklingen, med bland annat Thomas Piketty och andra ledande forskare.