På onsdag invigs skid-VM i Val di Fiemme i Italien, och med Lance Armstrongs erkännande att han vann alla sina Tour de France-titlar med hjälp av en kombination av Epo- och bloddoping lär misstankarna om att allt inte går rätt till blossa upp igen.
För en konditionsidrottare handlar det om att maximera antalet röda blodkroppar som tar upp syre från lungorna och transporterar det till musklerna. Träning är ett sätt – olika former av doping ett annat.
Epo är en medicin mot blodbrist som får kroppen att själv tillverkar extra många röda blodkroppar, och den sortens fusk kan numera upptäckas i en dopingkontroll.
Bloddoping – där en idrottare fryser in ett lager av sitt eget blod, för att senare sätta tillbaka det via en blodtranfusion – kan däremot fortfarande inte spåras. Effekten blir densamma – fler röda blodkroppar i omlopp, och bättre ork
20 procent bättre
Christer Malm och hans forskargrupp vid Umeå universitet har testat fusket i praktiken. Av naturliga skäl kunde forskarna inte dopa aktiva idrottare, så de fick nöja sig med 10 elitmotionärer. Deltagarna tappades på blod vid två tillfällen, och de röda blodkropparna separerades och frystes in.
Efter fyra månader, när testpersonernas kroppar hade återhämtat sig, togs blodet fram ur frysen – och fördes tillbaka i ägarnas blodomlopp.
– De fick 20 procent bättre syreupptagning och de sprang 20 procent längre på löpbandet, säger Christer Malm.
Testpersonerna fortsatte dessutom att överträffa sig själva, fast antalet röda blodkroppar sjönk till i normala nivåer efter en tid. Förmodligen berodde det på att de hade kunna träna hårdare under tiden som de var dopade.
Det finns alltså en hel del att vinna på att fuska. Förmodligen blir inte effekten lika stor för en elitidrottare som för en motionär. Men även om det bara skulle handla om en eller ett par procent förbättring, så kan det vara helt avgörande, till exempel i ett skid-VM.
– Det kan ju avgöra om du vinner eller hamnar utanför pallen, säger SVT:s expertkommentator Anders Blomquist.
Blodpass inte vattentäta
Det har blivit svårare att fuska – bland annat eftersom man håller koll på åkarnas blodvärden nu för tiden.
Men systemet med de så kallade blodpassen är inte vattentätt: Flera av deltagarna i Christer Malms experiment hade t ex oförändrad halt av röda blodkroppar – trots att de bevisligen var dopade.
En teori är att deras kroppar svarade på transfusionerna genom att tillverka mer plasma – och på så sätt spä ut blodet.
Själv är han ganska säker på att det fuskas en hel del fortfarande:
– Ja, varför inte, om det finns en metod som i princip inte går att spåra, och man är extremt fokuserad på att vinna, det är ju bara att se på Lance Armstrong,
Förändrade proteiner
Nu hoppas Christer Malm för första gången kunna ta fram direkta bevis på bloddoping.
Kanske finns lösningen i själva förvaringen. Malms forskarlag håller på att utveckla en testmetod som ska visa om idrottare har gamla infrysta röda blodkroppar i ådrorna
Med pengar bland annat från den internationella antidoping-byrån, WADA, har de lyckats hitta förändringar i proteinerna i blod som har varit i frysen. Spåren finns kvar i en vecka efter en blodtransfusion.
– Idag kan vi se om lab-prover har varit frysta eller inte. Nu gäller det att visa att vi kan ta ett blodprov på en idrottare, och att testet inte ger utslag om personen om eller hon t ex har vistats på hög höjd, säger han.
Avslöja gamla synder
Inte nog med att provet aldrig får visa fel. Forskarna måste också utveckla en testmetod som går att använda ute på tävlingarna.
Idag krävs det tunga och dyra apparater för att hitta förändringarna, men målet är att ta fram en enkel utrustning, av samma sort som används vid dagens dopingtester..
– Det borde gå att få ned så att det liknar ett graviditetstest, så att det blir ett ja- eller nejsvar, säger Christer Malm.
Han räknar med att det kommer att ta ytterligare ett eller två år att ta fram ett färdigt dopingtest . Om metoden håller vad den lovar skulle det vid det laget också kunna vara möjligt att hitta spår av blodtransfusioner i prover från gamla dopingtester.
Alla prover från OS sparas till exempel i åtta år, så det kan kanske finnas skäl för en och annan gammal medaljör att börja oroa sig.
SVTs skidexpert Anders Blomquist skulle gärna se gamla synder komma upp i dagen även om det sker till ett pris för sporten.
– Det skulle vara tragiskt för konditionsidrotterna om det visar sig att vissa mästerskap inte har varit rena, men ju närmare sanningen man kommer, desto bättre, säger han.