För att navigera skickar fladdermöss ut skrik och lyssnar på hur ljudet studsar tillbaka, vilket kallas ekolokalisering. Men när tusentals individer gör det samtidigt uppstår ett sensoriskt kaos – signaler krockar, och ekon försvinner i bruset.
Tidigare har man utgått från att fladdermössen undviker krockar med grannen var för sig. Men i en ny studie lyckades man för första gången fästa mikrofoner direkt på fladdermössens ryggar. I kombination med gps-teknik kunde man följa flera individer inifrån svärmen – och svaret visade sig vara en kollektiv insats.
– Det verkar vara en nedärvd förmåga som utvecklats under miljontals år. De vet att de har ett problem att lösa när de flyger ut ur nästet, och eftersom alla gör likadant så funkar det, säger Johan Eklöf.
När trängseln är som störst ändrar alla sina ljud samtidigt. De blir kortare, svagare och tätare. Det sker utan någon ledare. När avstånden ökar återgår de till sina vanliga läten.
En festlig mardröm
För att förklara hur förvirrande situationen är jämför forskare den med att vara på fest där alla pratar samtidigt och du försöker urskilja en enda röst. Men för fladdermöss, som förlitar sig på hörsel snarare än syn, är det ännu mer komplext.
– Om man vill översätta det till mänskliga termer är det som att stå i ett rum med stroboskopljus, storbildsskärmar och högtalare i alla hörn. Så ska du försöka hitta ut samtidigt som alla andra, säger Johan Eklöf.
Fortfarande hemliga
Trots fladdermusens fäste populärkulturen så förblir de mystiska vad gäller forskning. Fladdermöss är nattaktiva, snabba i luften och lever på mörka platser vi sällan kommer åt, som grottor och trädstammar. Detta gör att mycket om deras beteende fortfarande är outforskat, enligt Johan Eklöf.
– Det är en väldigt stor grupp däggdjur, en femtedel av alla däggdjursarter som finns. Om vi inte ser dem så missar vi ganska mycket, säger han.
Så funkar fladdermössens ekolokalisering
Fladdermöss orienterar sig i mörker genom att sända ut ultraljud – ljudpulser vi människor inte kan höra. Ljudet studsar mot föremål och återvänder som ekon som fladdermusen uppfattar.
Varje art har ett eget unikt ljudmönster, vilket forskare använder för att identifiera olika fladdermusarter.
Fladdermöss har en medfödd känsla för ljudets hastighet, vilket gör att de kan avgöra avstånd. Experiment visar att fladdermössen inte kan ändra denna referenspunkt, ens om miljön förändras. Istället för att mäta avstånd i meter och centimeter uppfattar fladdermössen sin omgivning direkt i tid – alltså hur lång tid ekot tar att komma tillbaka.
Fladdermössen anpassar ljudstyrkan efter situationen. I öppna miljöer kan ljuden vara extremt starka (upp till 140 decibel, lika högt som en jetmotor), medan ljudnivån minskas när fladdermusen närmar sig ett byte.
Under jaktens slutskede ökar fladdermössen bredden på sin ljudstråle. På så sätt upptäcker de lättare insekter som försöker fly undan.
Källor: PNAS (2021), Frontiers in Physiology (2013).
