Forntiden har inte lämnat några ljudspår efter sig, ocharkeologerna har inte heller hittat så många urtida instrument isina utgrävningar. Därför är det en stor utmaning att försöka tareda på vad för slags ljud vikingatidens människor lyssnade till.Forskarna experimenterar med ljudredskap som finns i naturen.
– Nötter som rasslade när man dansade, visselpipor och ben som mankunde slå emot varandra. Jag är intresserad av alla föremål som manavsiktligt använt för att underlätta arbetet, locka på fåglar,kommunicera med andarna eller skrämma bort bastutroll. Det ärsamhällsnyttiga ljud, säger Cajsa S. Lund som är musikarkeolog ochmusiker.
Spanska grottor
Cajsa Lund är svensk samordnare för ettstort EU-projekt, EMAP, där Europas musikhistoria skasammanställas. Nästa sommar öppnar en stor vandringsutställning iYstad där besökarna kan följa musikens utveckling, från hur det kanha låtit i spanska grottor för 30 000 år sedan till 1000-talet dåen viking i Birka spelade på en lyra, eller ett horn som blåstetill ett vikingatida ting.
– Vi kan visa att det som har klingat iAles stenar är det som har klingat i spanska grottor för 30 000 årsedan. Man har använt ungefär samma föremål, säger Cajsa S. Lund.
Hon har samlat en grupp musiker, flera av dem kommer från ensemblenMare Balticum, och utrustat dem med trälurar, hjorthorn, trumma,flöjt och klövar. Musikerna är vana att hantera ljudredskap som ärkopior från arkeologiska förlagor. De improviserar och testar hurklangerna samverkar.
– Det här är en arkeologi som låter, sägerhon.
Vid sin sida har Cajsa S. Lund instrumentmakaren ÅkeEgevad som gör kopior av arkeologiska fynd. Luren han blåser i videxperimentet på Ales stenar är en kopia av den så kalladeOseberg-luren som upphittades vid en utgrävning av en vikingatidagrav i Norge. Han har också gjort en rekonstruktion av vikingatidalyra, utifrån fynd i Birka. När Vetenskapens Värld besöker ÅkeEgevad i hans 1700-tals hus utanför Kristianstad tar han ner lyransom hänger på väggen och börjar spela på den.
– Det är något ädeltöver lyran, det är ett berättarinstrument, säger Åke Egevad.
Vilddjurens tjut
Det finns ett instrument som inte lämnar någraarkeologiska spår alls efter sig, och det är sångrösten. Hur sjöngman på vikingatiden? Det finns ett vittnesmål från den här tidensom kan ge en fingervisningen. På 900-talet besökte en spanskhandelsresande en dansk vikingastad, och han har skrivit ner vadhan hörde och såg. Och så här beskrev han en vikingatida sång:
”Jaghar icke hört någon värre sång. Det är ett brummande som kommerfrån deras strupar liksom hundarnas ylning och ännu mer liktvilddjurens tjut.”
– Vad han kan ha hört är kuling, när man kallarpå kor, eller något form av jojk. Vi som sysslar med den tidigamusiken tror att kuling och jojk kan ha sina rötter långt bak iforntiden, säger Cajsa S. Lund.
Se hela inslaget i Vetenskapens värld, 7 sep, 20.00 i SVT2.