I morgon är det dags igen. Nobelprisen börjar meddelas, först från Karolinska institutet, sedan från Kungliga Vetenskapsakademien, och lite senare från Oslo och Svenska Akademien.
I slutändan, den 10 december, väntar frack, jättekalas och ”världens finaste utmärkelse” för en skara på sammanlagt mellan ett dussin och ett tjog personer, ungefär. Mellan 1901 och 2013 har sammanlagt 863 personer och organisationer fått nobelpris, enligt Nobelstiftelsen.
Man kan fråga sig vad som hände sedan med de här personerna? När lamporna slocknade, fracken åkte in i garderoben (eller tillbaka till hyrfirman) och namn och ansikten bleknade ur allas medvetande. Fortsatte de jobba? Fanns någon kreativitet kvar?
Det finns en myt som säger att författare slutar skriva och forskare slutar forska när de väl fått nobelpriset. Den stämmer inte. Det finns visserligen ingen statistiskt säkerställd genomgång av alla pristagare, men på Nobelmuseum har försteintendenten Gustav Källstrand forskar på nobelprisets tidiga historia och vet mycket om även mer nutida pristagare. Och han tycker att man kan finna några linjer som svar på frågan ”vad hände sedan”.
Svarade inte i telefon
– Det beror förstås på vem det är, men vissa pristagare är de som ägnat hela sin karriär åt ett särskilt forskningsfält. För dem är priset en bekräftelse på att de är en auktoritet inom det här fältet, säger han, och nämner som exempel Barbara McClintock (medicinpris 1983) som envetet arbetade på studier om genetik hos majsplantan.
– Hon var så envis att hon inte ens hade telefon i laboratoriet. Det tog tre dagar för nobelkommittén att få tag på henne, säger Gustav Källstrand.
Den andra kategorin är de som rör sig mellan olika fält, fast ofta liknande. Richard Feynman (fysikpris 1965) som var mest känd som kvantfysiker, men också gjorde banbrytande arbete i nano-teknologin.
– För dem blir priset ett kvitto på att de har nya intressanta idéer, enligt Källstrand.
Flera dubbel-pristagare
Och en tredje kategori är de som ser priset som en uppmaning att följa Nobels testamente, om att det ska handla om nytta för mänskligheten.
– Mest berömd där är väl Linus Pauling som fick kemipriset 1954, och efter det tyckte att ”nu är jag en vetenskapsman som syns offentligt, alltså måste jag ägna lika mycket tid åt fredsarbete som åt egen forskning”. Han fick också fredspriset 1962 för sitt arbete mot provsprängningar av kärnvapen.
Källstrand nämner även Ahmed Zewail (kemipris 1999) som senare förklarat att han vill arbeta för att underlätta för att fler ska kunna göra samma sak som han.
Det är alltså några personer som fått nobelpris två gånger. Marie Curie är mest känd, men även t ex John Bardeen som fick fysikpriset 1956 för arbete med transistorn, och sedan 1972 för förklaring av hur s k supraledning fungerar.
– När man ser på forskare som är äldre och får priset en gång till, så är de sådana som lyckats rensa i schemat och inte uppslukas av hedersuppdrag eller kommitté-arbete, säger Källstrand.
Gått i handledares spår
Ytterligare en samband kan skönjas, enligt Källstrand: att nobelpristagare ofta haft en handledare som själv blev nobelpristagare:
– De verkar vara duktiga på att pricka rätt när de väljer handledare, fast oftast i förväg. En verkan som verkar komma före orsaken!
I Sverige har vi en nobelpristagare bland naturvetarna som kan ge perspektiv: Arvid Carlsson (medicinpris 2000), vars arbete om hjärnans signalsubstanser varit av stor betydelse för t ex parkinson-sjuka. Han säger att de som fortfarande känner igen honom ofta är personer på spårvagnen som vill prata om Parkinsons sjukdom. Han är nu 90, men har inte slutat arbeta än.
– Man kan nog säga att den upptäckten vi gjorde i slutet av 1950-talet, som låg till grund för nobelpriset, den har vi jobbat vidare på hela tiden. Det har varit lite förgreningar hit och dit men egentligen samma sak. Jag har bara promenerat vidare där i lustgården för att se vad man kunde hitta, och det finns enormt mycket, säger han.
Upptäckterna görs tidigt i karriären
Kreativiteten då? De flesta som får nobelpris gör sin upptäckt när de är mellan 25 och 35. Har man kvar någon kreativitet på äldre dar?
– Ja, men det är olika komponenter. Det krävs energi för kreativitet. Man blir ju som en alltmer svårstartad bil, det är det negativa. Det positiva är att man samlat på sig en enorm mängd erfarenhet. Man får bättre förmåga att använda den energi man har. Jag tycker man kan säga att det jämnar ut sig, säger Arvid Carlsson.
Vissa nobelpristagare suckar över att berömmelsen tar för mycket tid. Andra ombeds avge sin åsikt om alla möjliga saker som de inte tycker att de egentligen kan uttala sig om. Somliga kastar sig in i politiken -Steven Chu (fysikpris 1997) blev energiminister i USA mellan åren 2009 och 2013.
Kontroversiella uttalanden
Ett fåtal gör sig kontroversiella: Kary Mullis (kemipris 1993 för det som nu är standardmetoden att kopiera DNA) uttryckte att han inte litar på de gängse teorierna om global uppvärmning och aids/hiv, och att astrologi kan man tro på. Det blev många väldigt rynkade ögonbryn.
Luc Montagnier (medicinpris 2008 för upptäckten av hiv) fick kollegerna att kippa efter andan när han uttryckte teorier som påminner om homeopati, en idé som seriösa forskare betraktar som rent kvacksalveri.
Mellan oktober och december varje år är standardfrågan till pristagarna: vad ska du göra med dina pengar? Nå, vad gjorde de av pengarna?
– Amerikanerna säger: å, det tar skatteverket så mycket av. De måste betala skatt. I Sverige slipper nobelpristagare det, säger Källstrand.
– Om man får åtta miljoner kr, eller delar med en kollega och får fyra miljoner, då är det ändå inte så mycket pengar att det totalt förändra livet. Många köper hus eller bil, sätter kanske guldkant på tillvaron. Albert Einstein använde sin prissumma till att betala en skilsmässouppgörelse.
Pris och parkeringsplats
Och om ett forskningsprojekt man vill driva kostar 100 miljoner, då räcker inte tre-fyra långt. Arvid Carlsson säger att hans pengar – och andra prispengar han fått – plöjts in i forskningen:
– Jag har ju inte haft regelbundna arbetsinkomster sedan jag blev emeritus och pensionär 1989. Det har bara varit lite konsultuppdrag i utlandet.
Han startade också företag efter nobelpriset, men därifrån blev han ”avpolletterad”, som han själv uttrycker saken. Han är egentligen inte så road av att prata om det.
Hursomhelst: äran kvarstår. I USA säger man ”he's a Nobel” om en pristagare. Den som varit på väg mot pension får ofta fortsätta så länge han eller hon vill. I USA får många egen parkeringsplats på universitetet.
Och Arvid Carlsson har fått en hörsal uppkallad efter sig på Sahlgrenska akademin i Göteborg.