Psykologen Marie Eckerström vid Sahlgrenska Universitetssjukhusets minnesmottagning har nyss disputerat på sin avhandling om patienter med självupplevda minnesproblem.

Minnesmottagningen har både en klinik för patienter och en forskargrupp, där Marie Eckerström ingår.

Det här är en kategori patienter som ökar i antal. I dag utgör de en tredjedel av alla som kommer till mottagningen.

– Avhandlingen är baserad på två studier med ett par hundra personer, som jag har följt i genomsnitt mellan fyra och fem år. Jag har fokuserat på patienter där vi har gjort en stor utredning, men inte kan hitta några tecken på begynnande demens, säger Marie Eckerström.

Fler och yngre hjälpsökande

– Vi ser en ökning av hjälpsökande i åldrarna 50-60 år. De upplever minnesproblem och de är oroliga, de säger att de har problem i vardagen, men när de kommer till oss, där miljön är lugnare, så får många normala resultat på våra undersökningar av deras minnesfunktioner, säger hon.

LÄS MER: Stressade läkare riskerar minnesförlust

Det är en stor skillnad mot hur det var för bara 20 år sedan, enligt Marie Eckerström.

– De som kom till minnesmottagningen då var oftare personer som redan hade utvecklad demens, säger hon.

Högutbildade och yrkesverksamma

De personer som utreds utan att deras självupplevda minnesbesvär kan bekräftas av undersökningarna är ofta högutbildade och yrkesverksamma.

Många av dem är eller har varit sjukskrivna, de lider av stress, utmattningssyndrom eller är nedstämda och deprimerade. Sju av tio hade denna typ av problematik.

– Det kan också handla om att de har demens i familjen eller släkten och därför är mer observanta på minnesproblem, säger Marie Eckerström.

Ofta handlar det om ganska lindriga problem, men som ändå väcker oro.

– Det kan vara till exempel att man inte kommer ihåg saker man sagt till andra, eller saker som andra har berättat. Eller att det kan vara svårt att göra flera saker samtidigt. Men det är väldigt spretig grupp, med många olika slags kognitiva problem. De märker förändringar i vardagen och att de tycker inte de klarar sitt arbete eller det sociala livet lika bra som förr, säger Marie Eckerström.

Men för majoriteten av de medverkande i studierna betydde deras minnesproblem inte att de hade begynnande demens.

Faller ofta mellan stolarna

– Jag har ju följt dem fyra-fem år och har sett att förhållandevis få utvecklar demens under den tiden, även om analys av olika sjukdomsmarkörer för Alzheimers sjukdom tydligt ökade möjligheten att identifiera de som kom att försämras över tid, säger Marie Eckerström och fortsätter

– Vår studie visar på en ökning av antalet hjälpsökande med problem som egentligen handlar om något annat. Det kan vara många olika sjukdomstillstånd. Och vi vet inte riktigt hur vi ska hantera de här personerna. De hör ju egentligen inte hemma bland våra patienter och det är svårt för dem att hitta hjälp. Jag tolkar det som att de ofta faller mellan stolarna i vården.

LÄS MER: Demens förväxlades med utbrändhet

Så vad kan det då bero på att allt fler och allt yngre personer söker sig till minneskliniken och är rädda för att de håller på att drabbas av demens?

– Samhällsutvecklingen spelar in, samhället förändras, våra patienter lever i en mer komplex miljö. Vi lever i en tid med ett ökande informationsflöde, men vi kan inte ta in hur mycket information som helst, säger Marie Eckerström och fortsätter

– På arbetsplatser måste man lära nytt hela tiden, även när man närmar sig pensionsåldern. Många har svårt med de nya datoriserade arbetssätten, medan de som växer upp i dag har med sig det från början. När vi ska lära nytt handlar det till stor del om hur mycket vi kan hänga upp det på något vi redan kan.

Även för samhällsekonomin är det viktigt att människor ska klara att fortsätta jobba, framhåller Marie Eckerström:

– Det sägs att vi måste jobba längre än vi gör i dag. Då är det viktigt att bidra till de som är i de sista 15 åren i arbetslivet, att de kan fungera bättre.

Stress kring vem man ska vara

Enligt Marie Eckerström finns det också ett annat slags stress, som handlar mer om vem man ska vara.

– Jag märker när jag pratar med patienter att det verkar vara en stor skillnad mellan dem som är 70 och är jätteaktiva och funkar som 40-åringar, och dem som blir mer sköra och skröpliga och inte orkar leva på det sättet. De behöver ta det lugnt men upplever krav på att hinna mycket och vara aktiva. Det är en typ av identitetsfråga, säger hon.

Kommer då de här stressrelaterade problemen att försvinna när dagens yngre generationer kommer upp i 50-årsåldern och redan behärskar den moderna tekniken och datoriseringen?

– Jag tror ändå att det här kommer att fortsätta. Hjärnan är utvecklad under lång tid och är inte gjord för de här mängderna med information. Jag tror att även kommande generationer får problem, även om de kanske har mer insikt och kunskap om hjärnans funktioner, säger Marie Eckerström.

En lucka i vården

De här patienterna, som lider av stress och nedstämdhet, som tycker att de har dåligt minne men som inte har begynnande demens – vart ska de ta vägen om de inte hör hemma på minneskliniken?

– Det är främst en fråga om hur vården är organiserad. Det finns säkert goda möjligheter att hjälpa dem, till exempel med psykoterapi, men det behövs fler psykologer och stressmottagningar. Det blir fler psykologer på vårdcentralerna men jag upplever ändå att det finns en lucka i vården här, säger Marie Eckerström.

LÄS MER: Hella, 35, dog av demens

Har du själv påverkats av att du forskar kring problematiken kring stress och minnesfunktioner så att du till exempel försöker leva mindre stressigt?

– Jag känner knappt någon som inte tampas med frågorna om att stressa mindre. Jag har själv små barn och jobbar och forskar. Innan jag disputerade märkte jag att mina kognitiva funktioner inte var så bra mot slutet… Många som kommer hit till kliniken är rädda, men ofta handlar det om kognitiva problem som kan förbättras, säger hon.

Skuldkänslor helt i onödan

Marie Eckerström tillägger också att många som kommer till minneskliniken har skuldkänslor, helt i onödan.

– De som har en begynnande demens säger ofta att de skulle ha gjort saker annorlunda, de skulle ha tränat mer, löst fler korsord... Men det går inte att dra individuella slutsatser utifrån de studier som gjorts, som skulle visa att om man gjort saker på ett annat sätt skulle det ha blivit annorlunda. Gör det som du själv trivs med, hjärnan är aktiv i allt vi gör och vi använder den i alla situationer. Det viktiga är att inte bli passiv och isolerad utan vara så aktiv som man mår bra av att vara.

Läs mer om avhandlingen här (extern länk).