Under sommaren har barn nummer sju och åtta förlösts efter lyckade livmodertransplantationer i Sverige. Totalt har två kvinnor fött två barn var och fyra kvinnor fött varsitt barn med hjälp av en livmoder som de fått av en levande donator.

Forskningsprojektet som inleddes för 20 år sedan har genom åren delat Sveriges fertilitetsläkare, och kritiken har ibland varit hård. Varför riskera två friska människors liv för drömmen om att bära egna barn genom en graviditet? Och var metoden tillräckligt testad på djur innan försöken togs till människor?

Idéen från en patient

Mats Brännström är idag professor i gynekologi och överläkare vid Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg, men när idéen om att göra livmoderstransplantationer föddes arbetade han på ett sjukhus i Adelaide, Australien.

– Det var en ung cancerpatient som gav mig idéen, berättar han. Jag var tvungen att operera bort hennes livmoder och berättade för henne om att hon inte skulle kunna föda egna barn. Då frågade hon mig om varför hon inte skulle kunna få sin mammas livmoder och få ändå. Först tyckte jag att tanken var helt tokig, men ju mer jag tänkte på det desto mer tyckte jag att vi borde prova.

Hemma i Göteborg sattes forskningen igång och man började med att försöka transplantera livmödrar mellan möss. Mikrokirurgi utan garantier för framgång.

Men 2002 lyckades Mats Brännströms doktorand Randa Racho -Akouri med musoperationerna. Hon klarade av att flytta en livmoder från en mus till en annan och få den att fungera på sin nya plats.

Därefter följde försök på får och babianer och operationsteamet blev allt mer samspelt. Då började planerna på att försöka göra livmoderstransplantationer på människor ta form.

– De flesta IVF-läkarna (in vitro-fertilisering) trodde att det var helt omöjligt, säger Mats Brännström. Men jag som arbetat både med tumörkirurgi och reproduktionsmedicin förstod att det här faktiskt går att göra.

Första försökspersonerna

Så småningom var de ekonomiska och etiska hindren undanröjda och forskarna fick tillstånd att inleda en första studie på människor. Det var inget självklart beslut; två läkare i andra länder som dittills provat transplantera livmödrar på människor, hade misslyckats med att uppnå lyckade graviditeter.

Ändå fick göteborgarna tillstånd att dra igång. Tio svenska kvinnor valdes ut och nio av dem kom så småningom att transplanteras med donerade livmödrar. En av dem var Emelie Eriksson. En del fick livmoder från sin mamma, andra från systrar eller nära vänner till familjen.

Det skulle visa att själva utplockningen av organet från donatorn var den svåraste delen. En operation som beräknats ta sex timmar kom att ta över tolv timmar i de flesta fall. Det anses vara för lång tidsrymd att hålla någon nedsövd under öppen bukkirurgi.

– De här kärlen är så små och svåra att få ut i sin helhet, säger Mats Brännström. Dessutom utgör bäckenet en tratt som man måste jobba ner i – där det är mycket svårt att få plats med händerna. Sammantaget gjorde det här att kirurgin blev svårare än vi trott, men hade vi förstått att det var så svårt, hade vi nog inte vågat prova på människor.

Samspelt grupp

Han tycker ändå att det var bra att just hans grupp blev de som utförde de här operationerna.

– Det hade ändå skett förr eller senare, säger han. Och då är det bättre att vi som förberett oss i tio år i samma team gjorde de första ingreppen. Vi har följt alla säkerhetsföreskrifter, börjat med små djur, gått till större och publicerat alla delar av vårt arbete.

Men familjerna som deltog i studien hade inga garantier för att det skulle fungera – ändå hade de valt att medverka.

– Det blir en ganska selekterad grupp människor som deltar i en sådan här studie, människor som vågar ge sig in i det okända. Människor som är lite modigare än andra, säger Mats Brännström.

Hos två av de transplanterade kvinnorna fungerade inte blodförsörjningen till det nya organet och läkarna tvingades operera ut dem kort efter transplantationen.

Men i de sju andra fallen tolererade kroppen organet och alla sju blev gravida efter en vanlig IVF- återföring av embryo. För vissa krävdes det flera försök och därpå följande missfall innan det lyckades.

Fosterpåverkan

Att ta emot donerade organ innebär att man måste ta avstötningsmedicin för att förhindra det egna immunförsvaret från att bekämpa det nya organet. Det gör alla som fått njurar eller andra organ, men i det här fallet skulle det ges till gravida kvinnor, vilket tagits upp som en extra riskfaktor.

Men Mats Brännström har aldrig varit orolig för den aspekten.

– Att äta mediciner mot avstötning under en graviditet är inget nytt. Många hjärt- och njurtransplanterade har fått barn samtidigt som de är under medicinering, säger han. Man har inte sett att deras barn skulle ha påverkats negativt.

Däremot har han grubblat kring hur man ska kunna säkerställa att fostret ska få tillräcklig näring inuti den transplanterade livmodern.

Ingen kunde i förväg säkert säga hur bra blodförsörjningen till den nya livmodern skulle fungera hos en människa. Men farhågorna kom på skam, inget av barnen har visat tecken på tillväxthämning.

Tanken var att efter det första barnet hade förlösts skulle de transplanterade livmödrarna kunna sitta kvar och bära fram ett barn till. Men i ett par fall har det inte blivit så. Kvinnorna har haft så pass kraftig njurpåverkan att läkarna bedömt det som säkrast att ta ut organet efter en förlossning. När livmodern avlägsnats har njurfunktionen visat tecken på återhämtning till normala nivåer.

– Vi har hela tiden sagt: om någons hälsa äventyras, då är det inte värt det. Då avslutar vi försöket, säger Mats Brännström.

Lyckat resultat

Men han beskriver forskningsprojektet som över förväntan lyckat. Bland de sju som fått behålla organen är graviditetsfrekvensen nu faktiskt uppe i 100 %.

– Om fem år hoppas vi kunna lova att om den blivande mamman är under en viss ålder, frisk och har en bra livmoder för donation har hon 90 procent chans att få ett barn, säger han. Det är bra siffror; bättre än vid IVF.

Men behandlingen kostar ungefär 300 000 kronor, ungefär tio gånger så mycket som en vanlig IVF-behandling. Dessutom medför transplantationen två stora operationer med alla risker som det innebär för två från början helt friska personer.

Robotkirurgi

Snart är det dags för nästa steg: kirurgi med robot – det skulle kanske kunna kapa operationstiden för donatorn, göra ingreppet mindre invasivt, och göra hela processen mindre krävande för donatorn. Tio kvinnor förbereds för transplantationerna just nu.

– För oss handlar det om att nu förfina metoderna ytterligare, säger Mats Brännström. Men om det här ska bli en metod som erbjuds alla avgör inte vi. Det får politikerna ta ställning till när de fått våra resultat och siffror.

Mats Brännström och hans grupp glädjs åt de barn som hittills fötts och ofta när något av barnen fyller år eller gör något skojigt, får han tacksamma sms av föräldrarna.

– Det här är egentligen jättestort, även om det ibland är svårt för mig som är mitt uppe i det, att överblicka det hela, säger han. Jag hade aldrig vågat tro att det skulle gå så bra.

Se historien om forskningen kring livmoderstransplantationer i Vetenskapens världs sommarrepris i kväll 31 juli 20:00 i SVT2 och SVT Play.