– Jag fick frågan och tackade ja, säger Jonas Dahlström.
Det kanske låter lite underligt att en svensk är en av dem som för talan för Tuvalus räkning, men förklaringen är rätt enkel.
– Jag bodde på Tuvalu fyra månader och skrev min master uppsats där som handlar om de psykologiska effekterna av klimatförändringar. Tuvalu är ett litet land med 10.000 invånare och det finns inte så många som har erfarenhet av förhandlingar och de kände att de litar på mig, därför fick jag frågan, berättar Jonas Dahlström.
Skydda korallreven
Tuvalu ingår i AOSIS, en allians av ö-grupper, där också Maldiverna, Barbados, Kuba och Fiji ingår.
Tillsammans driver de att i det i klimatavtalet ska stå max 1,5 graders uppvärmning för att stävja de värsta effekterna av ett förändrat klimat. För de små ö-nationerna är havsnivåhöjningen så klart en central fråga, men egentligen är närmiljön en ännu viktigare, menar Jonas Dahlström.
– Invånarna på Tuvalu behöver leva på ett hållbart sätt för att skydda korallreven. Om man inte gör det bryts korallreven ner. Försvinner korallreven finns det inget som stoppar vågorna från att äta upp öarna som ju främst består av sand.
Tuvalu är ett fattigt land, men som alla andra vill de också har rätt att utvecklas till ett modernt samhälle med elektricitet, mobiltelefoner, motorcyklar och snabbmat.
– Men problemet är att de inte har några faciliteter att göra av varken plast eller metallskrot så det hamnar i vattnet. Visst, man skulle ju kunna transportera bort det, men vem ska betala för det? Och vem ska betala?
Importerar olja
Det gamla Tuvalu har levt på ett hållbart sätt. Energi fick de genom att elda skalen från kokosnötter, men i dag importerar de olja istället.
– Och vi i den rika världen kan ju inte stå här och säga att de inte har rätt att göra som alla andra. Men det Tuvalu skulle behöva är en hållbar moderniseringsprocess; hjälp med att importera, i så lång utsträckning det går, importera förmultningsbara produkter, säger Jonas Dahlström.
Och så handlar det om det psykologiska, det som Jonas skrev om i sin uppsats.
– Tar människan till sig domedagsprofetior får det en negativ effekt och människor börjar använda sina resurser på ett ohållbart sätt ”för det är ju ändå kört”. Det är det värsta som kan hända. Den lokala hållbarheten, att man bryr sig om sin miljö och förstår vad korallreven betyder, är helt avgörande för Tuvalus framtid, säger Jonas Dahlström.
Sårbara drabbas hårdast
Så hur går det med själva förhandlingarna då? FN-länderna har ju tidigare enats om att den globala temperaturökningen inte ska överstiga två grader, men nu är det fler och fler länder som driver att det i det nya avtalet ska stå 1,5 grader.
– För Tuvalus del skulle det ännu hellre vara en halv eller en grad. Ju lägre desto bättre och ju mer utsläppen minskar desto bättre så klart. Det går ju bara att anpassa sig till en viss havsnivåhöjning så Tuvalu har ett stor intresse av att omvärlden slutar elda fossila bränslen.
Jonas tittar på klockan och ser att han måste gå in till förhandlingarna igen. Och prata om den del som i avtalet heter ”loss and damage”. Förenklat de länder som är de mest sårbara och som redan i dag drabbas hårdast av klimatförändringarna. Vems är ansvaret? Vem ska betala? Och hur gör vi det?
– AOSIS-länderna vill gärna se en skrivning i avtalet där det står att de har rätt att ta pengar ur fonder till sitt arbete för att skydda öarna. Jag hoppas på att det blir ett bindande avtal med 1,5 grader som mål. Och så behövs tydliga skrivningar så att alla länder uppfyller de klimatplaner som man lovat. Jag tror att det kan bli bra!