– Andelen unga med psykiska problem som oro, ångest eller sömnproblem har nästan trefaldigats sedan 90-talets början, berättar Sven Bremberg, docent i socialmedicin vid Karolinska institutet och en av Sveriges ledande experter på ungas psykiska hälsa.
Enligt SCB:s statistik låg andelen unga i åldrarna 16-24 år med sömnproblem, oro eller ångest under 80-talet på nivån 7-8 procent. Sedan dess, och framför allt under 90-talet, har andelen stigit till över 20 procent.
Ökad övervikt tros hänga samman med oro och sömnproblem
Samma sak gäller andelen unga med övervikt – en trend som enligt forskarna förmodligen hänger samman med den ökande oron och sömnproblemen.
Den växande psykiska ohälsan är tydligt kopplad till ålder. I åldersgrupper över 55 år har ohälsan legat still eller minskat sedan 80-talet. Men för dem under 45 år har ohälsan vuxit – och allra mest i åldrarna 20-24 år.
– Vi vet att det sedan efterkrigstiden funnits en trend mot ökad psykisk ohälsa i hela västvärlden. Men utvecklingen för unga i Sverige de senaste 20 åren saknar motstycke internationellt sett, berättar Bremberg.
Enligt Bremberg åtföljs den växande psykiska ohälsan också av ett oroande trendbrott: Dödligheten bland unga i åldrarna 15-29 år har sedan mitten av 90-talet upphört att minska – till skillnad från hos samtliga andra åldersgrupper. Fram till 1995 minskade dödligheten bland unga stadigt och dödstalen i Sverige var enligt Världshälsoorganisationens statistik bland de lägsta i Europa. Sen dess har förbättringarna upphört och siffrorna ligger nu på en genomsnittlig västeuropeisk nivå.
”Unikt att dödlighet bland unga inte minskar”
– Det är något unikt med att dödligheten upphört att minska för unga i Sverige. Jag betraktar dödlighet som en yttersta indikator för ungas mående och livssituation. Dödsfall i de här åldrarna handlar framför allt om självmord och olycksfall. Och gränsen mellan olycksfall och självmord är inte glasklar. Olycksfall kan ofta vara kopplat till stort risktagande.
Det finns enligt Bremberg inga studier som exakt pekar ut vilka bland de unga som mår sämst eller har stått för de största förändringarna i psykisk ohälsa och dödlighet.
– När det gäller unga vuxna och hela den övergångsperiod från ungdom och skoltid till vuxenliv och arbete, som tenderat att bli allt längre, så är forskningen ganska ofullständig. Det vi vet är att skolprestation och arbetslöshet har tydliga kopplingar till ungas ohälsa.
Lägre utbildade drabbas värre
SCB:s data visar att den psykiska ohälsan är betydligt högre bland kvinnor än män, bland lågutbildade än högutbildade, och bland arbetare än tjänstemän. Ohälsan har ökat i samtliga grupper, men visar en tydlig koppling till sociala faktorer.
En rad forskningsstudier visar också att arbetslöshet i unga år, inte minst långvarig sådan, innebär påtagligt högre risk för psykisk ohälsa – och att ohälsan kan hänga kvar långt senare i livet.
Andra studier visar att dåliga skolresultat och låg utbildning leder till påtagligt högre risker för ohälsa. Exempelvis är risken för självmord 4-6 gånger så hög bland de som lyckats dåligt i grundskolan än bland de som lyckats bra.
– En ökad individualisering av samhället har pekats ut som en förklaring till växande psykisk ohälsa i västvärlden sedan efterkrigstiden. Men när det gäller utvecklingen för unga i Sverige de senaste decennierna så tror jag att det finns andra viktiga förklaringar, menar Bremberg.
Kurvor för psykiska besvär och ungdomsarbetslöshet följs åt
Sen 90-talets början har andelen arbetslösa bland unga i åldrarna 16-24 år nästan tredubblats, från 5 till 13 procent. Andelen med psykiska besvär har också nästan tredubblats från 7-8 procent till 20-22 procent.
– Inget annat land har haft en så kraftig ökning av ungas psykiska besvär, och inget annat land har haft en så kraftig försämring av de ungas arbetsmarknad, konstaterar Bremberg.
Kurvan för de ungas växande psykiska ohälsa följer sedan 90-talet grovt sett de växande inkomstklyftorna i Sverige.
Kärvare arbetsmarknad nyckelorsak
Bakom klyftorna döljer sig enligt Bremberg en bredare samhällsförändring, med allt kärvare arbetsmarknad för unga, hårdare krav på utbildning, och en betydligt längre övergångsperiod från skola till arbete för dagens unga.
– 1990 kunde det räcka med grundskola för att få jobb. Idag räcker det knappt med gymnasium. Kraven på utbildning har ökat markant. Och det har lett till att gapet mellan dem som klarar skolsystemet och får jobb och dem som inte gör det har ökat avsevärt. Det här drabbar naturligtvis de som inte klarar skolan så bra. Men också de med bättre resultat, eftersom konkurrensen på arbetsmarknaden är så hård, menar Bremberg.
Bremberg menar att den växande ohälsan bland unga är en stark varningssignal. Och han tror inte att att det handlar om en tillfällig trend eller konjunktursvacka som snart kommer att vända.
– Jag tror att det handlar om förändringar som påverkat hela västvärlden sen 70-talet, och som på allvar slagit igenom i Sverige de senaste 20 åren. Vi kan kalla det globalisering eller övergång från industrisamhälle till något nytt. Jag menar att vi allvarligt måste fundera över hur vi som samhälle ska möta den här utvecklingen. Växande klyftor, utslagning av stora grupper unga på arbetsmarknaden, psykisk ohälsa – inget av det här löser sig automatiskt. Samtidigt är vi idag som land betydligt rikare totalt sett. Så det måste faktiskt gå att lösa så att alla kan få ett meningsfullt liv, med delaktighet i samhället och god hälsa, säger Sven Bremberg.