Arkeologer har grävt upp 285 gravar på en gammal kyrkogård i staden Drawsko i norra Polen. Kvarlämningarna är från 1600 -1700 talen och ovanligt välbevarade. Men sex av skeletten skiljer sig från de andra. De har blivit begravda med tunga och vassa föremål över kroppen, som för att hålla fast dem. Vassa metallskäror ligger runt halskotorna, stenar har placerats i deras munnar och tunga stenblock har lagts på kropparna.
– Rädsla för att den döde skulle gå igen var stor både i Sverige och utomlands. Man trodde att speciellt osaliga andra skulle kunna komma tillbaka och skapa osämja. Därför var det viktigt med ceremonier runt en död person, och det fanns olika sätt att bereda kroppen för färden till den andra sidan, säger Annika Sandén som är historiker vid Stockholms universitet.
Vampyrer
I de östra delarna av Europa och i Polen har det dessutom funnits föreställningar om att kroppen och själen separeras när en person dör. Själen kan då komma tillbaka och vandra på jorden i 40 dagar. Vissa av dessa själar ansågs kunna bli vampyrer och därmed farliga för människor. Det gällde bland annat människor med ett udda utseende, som använt sig av häxkrafter, begått självmord eller varit några av den första att dö vid en epidemi. De polska arkeologerna har därför frågat sig om det kanske är sex stycken vampyrer som ligger begravda i Drawsko, och som har hindrats från att hemsöka människorna genom att få stora tunga stenblock på sig.
Immigranter beskylldes
Under 1700-talet kom en stor ström av immigranter från andra delar av västvärlden till Polen. Misstänksamheten var stor mot främlingar, och forskarna ställde upp en hypotes om att nyinflyttade var överrepresenterade bland de som begravdes som vampyrer.
De undersökte kindtänderna från de potentiella vampyrerna och från ett 50-tal av de övriga liken. Arkeologerna tittade på en radioaktiv isotop av strontium i tändernas emalj och jämförde med djur från samma område. Det visade sig att skeletten med vampyrgravar hade samma lokala isotop som de övriga, vilket talar för att de var från samma område.
– Det är intressant att de här sex personerna som man har grävt upp i Polen är begravda på samma kyrkogård som den övriga befolkningen. Det tyder på att de inte var brottslingar, utan vanliga människor som kanske hastigt hade insjuknat, säger Annika Sandén.
Brottslingar och mördade låstes fast
Brottslingar som avrättades begravdes aldrig på den vanliga kyrkogården utan på galgbacken. Och för säkerhetsskull lade man stenar på kroppen eller band fast benen för att de inte skulle kunna återkomma för att hemsöka människorna. Men även de som dött av en hastig sjukdom riskerade bli en osalig ande som riskerade gå igen, och därför behövde även deras kroppar naglas fast. Också de som blivit mördare riskerade att komma tillbaka och störa de levande.
– Karl XII, som man tror blev mördad, är begravd med sina ben hopbundna. Det fanns en föreställning om att kroppen behövde få ro, säger Annika Sandén.