Det är en oroande och oetisk debatt som pågår nu där såväl representanter för vetenskapen och journalister sprider rykten och falska hot om unga transpersoners hälsa och vård.
Vi borde diskutera vad vi som samhälle kan göra för att fler transpersoner ska kunna ha en god hälsa, men ser oss nu tvungna att påminna er om att behålla respekten för unga transpersoner.
Vi borde prata om varför unga transpersoner uppvisar sådana enorma ohälsotal, varför köerna till könsbekräftande vård är så långa, varför det plötsligt i Sveriges andra största stad saknas kompetens att följa upp transpersoners hormonbehandling och varför så många unga transpersoners familjer överger sina barn.
Men nej. Istället får vi hantera effekterna av den här debatten.
Vi får stötta ungdomar i kris och vägleda varandra i hur vi hanterar suicidtankar som uttrycks i sociala medier. Vi får möta de här ovetenskapliga argumenten och försvara rätten till vård. Vi är trötta, arga och ledsna och vi känner igen vad som händer.
Vi har sett det förut. När minoritetsgrupper i samhället vinner segrar och får sina mänskliga rättigheter respekterade kommer nästan alltid också ett ökat motstånd.
Men vi är vana att stå upp för oss själva för att överleva. Det är inget lätt liv att vara ung transperson idag. På gruppnivå uppvisar transungdomar enormt stora ohälsotal, under det senaste året har 57 procent i åldrarna 15-19 år allvarligt övervägt att ta sitt liv.
Det är glädjande att fler transungdomar vågar söka vård och får tillgång till könsbekräftande behandling då vi från beprövad erfarenhet och vetenskapliga studier vet att sådan behandling gör att ungdomarna mår bättre.
Kritiken mot den könsbekräftande vården av ungdomar utger sig handla om bristande evidens.
Särskilt anmärkningsvärt är att debattörerna i sin ivriga kritik mot vad de anser är bristande vetenskapligt stöd själva använder sig av det helt ovetenskapliga begreppet ”rapid onset gender dysphoria”.
Detta begrepp återfinns inte i några diagnostiska manualer, kliniska riktlinjer och erkänns inte heller av någon större medicinsk organisation.
Tvärtemot tog WPATH (World Professional Association for Transgender Health), organisationen som ger ut de internationella evidensbaserade riktlinjerna (Standards of care) som transvården stödjer sig mot, i september förra året i ett uttalande avstånd från begreppet.
Historiskt har det medicinska samfundet försökt behandla könsdysfori med psykoterapi. Tidigt visade sig sådana försök vara helt utan framgång och det anses idag oetiskt att bedriva sådan verksamhet.
Att underlåta att behandla könsdysfori hos unga är heller inget neutralt beslut utan ett beslut som riskerar att öka stigma och våldsutsatt.
Vi vill uppmana de av våra kollegor som möter ungdomar med könsdysfori att fortsätta remittera dem till de specialistteam som finns runt om i landet som tar emot ungdomarna för bedömning, stöd och behandling i enlighet med Socialstyrelsens kunskapsstöd.
Ökat akademiskt intresse och mer forskning kring unga transpersoners hälsa, tillgång till och erfarenhet av vård behövs, men den diskussionen behöver hållas med respekten bevarad för de individer vars hälsa den påverkar.
