Uppdrag Granskning oroar sig i sitt program ”Tonårsflickorna och tranståget” för det man kallar en ny grupp patienter som aldrig sökt sig till vården förut, unga flickor som mår psykiskt dåligt och ofta har någon typ av npf-diagnos.
Men det är inte sant att de är nya! Att ovanligt många transpersoner har någon form av npf (autism, adhd), har diskuterats bland transpersoner själva i åratal.
Vi är många som gått igenom behandling för flera år sedan, som känner igen oss i beskrivningen av denna påstått nya grupp – och vi ångrar oss inte.
Det finns andra vuxna som känner igen sig i beskrivningen, och som säger att ”hade jag varit ung idag skulle jag nog ha tänkt att jag var trans”. Men de har valt att inte söka någon transvård, och verkar vara tillfreds med sitt val.
Det tycks finnas ett slags personlighetstyp med många gemensamma drag: npf, svårighet att finna sig tillrätta med könsroller och/eller kropp, annorlunda sexualitet och så vidare. Kanske med samma biologiska grund, men ändå tillräckligt olika för att ha olika behov.
Somliga behöver förändra sin kropp, andra behöver det inte. Faran blir att dra alla över en kam, istället för att se var och en som enskild individ. Just nu debatterar man som om det finns en enda transperson och frågan gäller ifall hen är trans på riktigt eller bara inbillar sig.
Det är helt fel väg att gå.
Uppdrag Granskning är fel sorts program för den debatt som behövs och det här avsnittet slår inte hårdast mot makten, utan mot vanliga människors liv och relationer.
Föräldrar som baktalar sina barn i TV, det är ovärdigt public service. Här behövs en nyanserad diskussion, inte sensationsjournalistik.
Programmets vinkel stämmer också alltför väl in på fördomen om kvinnor som irrationella och överkänsliga. Den fördomen gäller i ännu högre grad unga kvinnor.
Argumenten som används för att misstänkliggöra transpersoner rimmar så väl med våra kulturella stereotyper av kvinnor och män.
Transkvinnor beskrivs som ”fula gubbar” som tänder på sig själva i kvinnokläder (det finns till och med en pseudovetenskaplig term för det, autogynefili). De anklagas för att vilja infiltrera kvinnorörelsen och ta sig in i kvinnors omklädningsrum.
Transmän beskrivs som psykiskt sjuka tonårsflickor som är manipulerade av samhället, hakar på trender och saknar förmåga till kritisk reflektion.
Känns det igen? Män är översexuella förövare, kvinnor är överkänsliga offer. Våra fördomar om män och kvinnor smittar av sig även på dem som bryter mot sitt förväntade kön.
Sist men inte minst anser jag att Uppdrag Granskning har visat brist på insikt i dels hur vår samtid fungerar, dels hur det mänskliga psyket fungerar. När man gör ett program som ifrågasätter en redan ifrågasatt grupp på ett ensidigt vis, vad tror ni då händer?
Tror ni att majoriteten av tittare tar på sig sina filosofiska glasögon och tänker att ”jaha, så kan det också vara, å ena sidan å andra sidan…”
Nej, reaktionen är snarare ”Herregud så förskräckligt! Nu har genusmaffian gått alldeles för långt! De där transpersonerna är ju totalt förvirrade i huvudet!” Det räcker att läsa programmets egna kommentarfält i sociala medier för att se resultatet. Om detta inte var Uppdrag Gransknings syfte finns det nu skäl till eftertanke.
Det är bra att man lyfter fram att det finns de som ångrar sig, för om man ignorerar det, kommer samma misstag att begås om och om igen. Men sättet som det har gjorts på kommer troligtvis göra mer skada än nytta.
Mitt intryck är att Uppdrag Granskning på grund av sin okunskap om transfrågor har blivit utnyttjade av personer med andra syften än att så många som möjligt ska få rätt vård.
Man verkar dessutom både oförmögen och ovillig att ta till sig av den kritik man fått. De som kommer få leva med konsekvenserna är unga transpersoner.
Just nu rapporterar unga transpersoner hur människor i deras omgivning på grund av programmet slutat respektera deras könsidentitet. Konsekvenserna av Uppdrag Gransknings aningslösa inslag kan bli allvarliga.
