En av den olympiska herrstafettens vackraste bilder var den på toppen av sista krönet.

Marcus Hellner hade elegant försvarat den ledning Johan Olsson skickat ut honom i.

Nu hade han besegrat den sista stigningen och skulle vika av ner mot stadion för att defilera hem sitt andra raka OS-guld i stafett.

Och där, på toppen, väntade en petad, men överlycklig, Anders Södergren för att räcka över en (liten) svensk flagga för att manifestera den enorma laginsatsen.

Fanbäraren hade levererat igen. 

Att sura finns inte i Södergrens universum

För fyra år sedan i Vancouver åkte Södergren i guldlaget. Naturligtvis ville den svenske veteranen vara med och skriva ännu några gyllene rader i den svenska idrottshistorien även i dag, men att sura över en petning finns inte i Södergrens universum.

Mest glad tror jag han var över startmannen Lars Nelsons insats.

Och bilden där på krönet berättar något viktigt när vi nu letar förklaringar till succén i Sotji. Mer om det strax.

Jobbig start för Nelson

Sverige kom till start som guldfavorit. Men en kedja är aldrig starkare än dess svagaste länk – och spettet hackade hårt på startmannen Lars Nelsons del av kättingen i dag. 

Redan i första backen lossnade svenskens skida; något som skulle kunna skrämma slag på en olympisk stafettdebutant.

Men Nelson stressade inte; behöll kylan och jobbade sig lugnt och metodiskt ikapp. Och förbi.

Lars Nelson åkte som om han dominerat den internationella skidscenen sen trugans tillkomst.

Men sanningen är att hans världscupmeriter i stafett låter sig sammanfattas tämligen enkelt: en tävling i Gällivare 2012. Nelson åkte i det svenska andralaget som slutade på 14:e plats.

Det både börjar och slutar där.

Efter tio turbulenta men taktiskt fulländade kilometer i dag hade han hakat av värsta konkurrenterna Ryssland och Norge med nästan halvminuten och lagt en solid grund till den svenska segern.

Richardsson spräckte fältet

Daniel Richardssons vägvinnande åkning på andra sträckan spräckte fältet än mer; Johan Olsson hakade av finländaren Lehtonen och plötsligt så var det bara Sverige kvar.

Det sista hotet kom från öst. Sasja Legkov hade avslutat tredjesträckan med att hoppa gigantiska grodhopp upp för ett mördande motlut och närmade sig hastigt. Olsson höll undan, men när Vylegsjanin gav sig av på slutsträckan hade avståndet krympt från övermäktigt till möjligt. 14 sekunder.

Men Hellner hade koll.

Han öppnade i ett stenhårt tempo för att inte ge den rusande ryssen någon extra energi. Och ganska snart ökade avståndet.

28-åringen från Lerdala var snabbast av alla på sista sträckan, men fick det att se ut som en promenad i parken.

När Sverige gick i mål var det med den största olympiska segermarginalen i stafett på över två decennier.

Kung Hellner möttes i målfållan av giganten Richardsson, omutlige Olsson och Lord Nelson.

Nelson från SM till bäst i världen

Marcus Hellner har defilerat på olympiska upplopp förr. För fyra år sedan i Vancouver stod Sverige för ännu en underbar utklassning. Laget 2010 var till tre fjärdedelar detsamma som nu. Då åkte Södergren. Nelson harvade runt på tävlingar i Sverigecupen. På SM någon vecka tidigare hade han inte varit bland de 20 främsta på någon distans.

I dag var han bäst i världen.

Hur han firar ikväll vet jag inte, men jag vet att Lars Nelson är en vass violinist.  

Kanske blir det en segerdans av Ida Ingemarsdotter?  

Jag läser mig till att båda i sin ungdom var med i ”Ungdomsdansarna” i Sveg.

Ida dansade.

Lars spelade.

Ungdomsdansarna turnerade i Danmark. Bulgarien. Island.

Den här helgen uppträder de i Sotji.

Förutsättningarna för en hejdundrande guldfest verkar fantastiska.

Laget större än jaget

Många har mycket att fira. Mästerskap vinner man inte själv.

Laget är större än jaget.

Återigen hade Sverige perfekta skidor. Och finns det någon form av kreativt tänkande hos Idrottsgalans jury så känns det självklart att det svenska vallateamet nomineras som årets lag.

Makalösa skidor har varit en absolut förutsättning för båda de svenska stafettgulden.

Daniel Richardsson uttryckte det kanske bäst efter målgång, när han sa att han skulle kunnat skida till månen – om det varit dit spåren gått.

I Norge däremot faller bilan tungt efter ännu ett smörefiasko. Det var svårt att avgöra exakt hur dåliga norrmännens skidor var i dag.

De var nästan aldrig i bild.

Nu i kväll läser jag rubriker i Verdens Gang.

Det påminner om Verdens Undergang.

Räfst och rättarting lär vänta i väster, även om jag tvivlar på att skidorna är hela förklaringen till helgens norska superfiaskon.

För övrigt visar sträcktiderna för både Sundby och Northug i dag att norska vallateamet kan vara på rätt väg.

Södergren har etsat sig fast

Segern i Sotji var Sveriges sjätte i olympiska herrstafetter. Nya klassiska bilder.

Min favorit är fortfarande minnet av när den redan färdigtävlande Gunde Svan flåsande jagar efter Torgny Mogren i de kanadensiska skogarna 1988.

Gunde vrålar ”Du får vila sen!” så det dånar mellan Canmores klippor och en förvånad ”Molle” vrider huvudet bakåt för att försöka förstå om han drömmer.

Men även dagens bild av Södergren på toppen ovanför stadion har etsat sig fast.

De senaste åren har varit en turbulent tid inom svensk längdskidåkning, men det känns som att inget kan gå fel i svensklägret just nu.

Ledarstaben utstrålar trygghet.

Vallateamet badar i självförtroende.

Åkarna badar i medaljer.

Och när en petad åkare jublar lika mycket som de som faktiskt vinner guldet – då vet man att det är ett lag i medgång.