Ju mer man letar, desto mer finner man.

Trodde därför låten skulle poppa upp i skallen tidigare, men Sotji har fram tills idag varit förskonat från dopningsskandaler, trots intensiv jakt.

Men idag fällde jägarna två fuskare, varav en tiotaggare.

Evi Sachenbacher-Stehle, med tio guld- och silvermedaljer från OS och VM på meritlistan.  

När dessa rader skrivs har Evi Sachenbacher-Stehle precis uttalat sig.

Hon säger att hon upplever den värsta mardrömmen man kan föreställa sig.

Hon förstår ingenting. Naturligtvis är hon oskyldig.

Det är alla som dopar sig.

Vad vi säkert vet är att Sachenbacher-Stehles A-prov var positivt; att tyska förbundet teg, men att hennes bror uttalade sig (”Evi skulle aldrig fuska. B-provet kommer visa att hon är oskyldig.”).

Sen kom B-provet och Sachenbacher-Stehle var skyldig.

Vad hennes bror sa då vet jag inte. Däremot uttalade sig nu företrädare för tyskt skidskytte (”vi är chockade”) som säger att hon ätit förorenade energikakor. 

Möjligen kinesiska kakor, tillade Sachenbacher-Stehles förre tränare Wolfgang Pichler (vad nu en f d tränare vet om det, och varför han ens uttalar sig i frågan).

”Marion Jones säkert trevlig i fängelset”

Även hemma i Tyskland tycks folket (som borde vara ganska luttrat) omskakat. Sachenbacher-Stehle var en favorit; den 33-åriga tyskan från Traustein mötte alltid med ett leende som gick hem varhelst hon drog fram.

Jag minns hennes första distansseger i längdvärldscupen. Det kom i Kiruna. Jag intervjuade henne efteråt. Evi strålade, och berättade att hon längtade hem till sin mamma som låg sjuk hemma i Reit im Winkel, för att berätta om loppet.

Det var lätt att tycka om Evi Sachenbacher.

Å andra sidan är idrottshistorien full av fuskare som varit lätta att tycka om.

Marion Jones träffade jag flera gånger. Hon var hur trevlig som helst.

Vid sidan av det var hon dessutom en kemisk kompost.

Listan på preparat hon stoppat i sig var längre än hennes personliga rekord i längd.

För Marion Jones del slutade det i fängelse.

Hon var säkert trevlig därinne också.

Sachenbacher-Stehle kommer troligen inte hamna i fängelse, men i Tyskland finns en man som heter Heiko Maas. Han är minister i Angela Merkels regering och förespråkar en skärpt antidopning-lagstiftning.

”Både innehav och användning av dopningsmedel bör kriminaliseras. Idrottare, involverade läkare och tränare ska kunna dömas till fängelse i max fem år”, säger Maas.

Det är en hård lagstiftning, men troligen rätt väg att gå, även om det blir ett arbete för det tyska rättsväsendet att dra gränsen för var gränsen går mellan dopning och – dopning. 

För så är det med fuskandet – det är inte svart eller vitt. På listan över förbjudna medel finns preparat som innebär grov manipulering med den egna kroppen; men där finns också substanser som är betydligt mindre (om ens) prestationshöjande. Straffskalan är bred med allt från varningar till mångåriga avstängningar.

Vad Sachenbacher-Stehle ertappats med idag vet vi ännu inte säkert, och det finns goda skäl att avvakta innan vi avgör hur hårt bilan ska falla över

”Vem kan vi lita på?”

Så vem kan vi lita på?

Eftersom dopning knappast syns på utsidan (många vill hävda motsatsen) så blir det i slutändan upp till var och en hemma i tv-soffan ställa sig frågan: tror jag på det här?

Är det rimligt? Sen får man välja om man vill jubla eller slå sönder tv:n.

För egen del är jag övertygad om att det finns avsevärt många fler dopade idrottare i ett mästerskap än de som åker fast. Drömmen om framgång är för många större än rädslan för motgång. Alltför många har för mycket att vinna på att fuska för att inte chansa. 

Men jag är också övertygad om att fuskarna blir färre. En tes som får stöd av experter.

Under eftermiddagen ringer jag runt och pratar med skidåkare, tränare och  dopningjägare i tre nordiska länder. Det råder samstämmighet om två saker:

1) det fuskas fortfarande (uppenbarligen).

2) skidsporten är renare än någonsin.

Fuskarnas försprång krymper, men fortfarande är det svårt att påvisa bloddopning med små doser epo och traditionell bloddopning (kroppsproducerat blod som tillförs innan tävling). Metoder finns (och nya, bättre är på väg), men för närvarande är sannolikheten att komma på fuskarna relativt liten, eftersom det kräver att testerna (epo) görs väldigt nära inpå själva injiceringen. Det kräver tur.

Små epo-doser och traditionell bloddopning ger inte de turboeffekter vi sett hos ex Johann Mühlegg. De preparat som gjorde att skidåkare kunde klättra uppför branta berg på hög höjd med stängd mun, tycks inte längre vara ett alternativ för de som vill chansa. Åtminstone inget utbrett bruk.

De flesta jag pratar med menar att det finns goda skäl att anta att de konditionskrävande tävlingarna i detta OS är de renaste på mycket länge, och det främsta belägget är att åkarna blir uppenbart trötta i spåret; återhämtningen nu är en helt annan än de mönster vi tidigare sett när det gäller dopade eller starkt misstänkta idrottares prestationer på hög höjd (Turin, Salt lake City).

”Att inte veta vad man stopppar i sig är att chansa”

En annan aspekt på att spelen faktiskt är renare är att färre länder lyfter sig oväntat. Mästerskapen blir mer lika resultaten under säsongen; samt att testerna under 2000-talet blivit fler, men antalet positiva fall färre.

Med allt detta sagt så finns det givetvis inga garantier för att vi imorgon inte står med tre nya dopningsfall. Ju mer man letar – desto mer finner man. 

För att återvända till Evi Sachenbacher-Stehle så är det anmärkningsvärt om hon verkligen stoppat i sig kinesiska (orena?) powerbars. I mina öron låter det som ännu en bortförklaring att lägga till samlingen av oxkött, bira, sex, tandkräm med nandrolonsmak och hormonstinna massageoljor mm mm.. 

Det är överhuvudtaget obegripligt om en elitidrottare på den här nivån; som bokför varje träningsminut, varje pulsslag och vilotimme, stoppar i sig saker hen inte vet vad de innehåller. Historien har visat att det finns gott om naturpreparat som innehåller annat eller mycket mer än det som står på förpackningen. Att inte veta vad man stoppar i sig är att chansa.

Framtiden får visa vad Sachenbacher-Stehle testats för. Först när vi vet det är det läge att se om det finns anledning att gå vidare med hur hennes prover sett ut tidigare (prover från tidigare OS kan till exempel testas om och rent hypotetiskt finns här svenska medaljer att hämta hem). Först då ska vi också börja ställa mer frågor till folket i hennes omgivning.

Men där är vi som sagt inte än.