Häromdagen blev Damkronorna utspelade av USA. Somliga kallade det fiasko. Andra förnedring. Själv såg jag ett landslag som överraskat i turneringen, men som halkat efter och som kommer vara chanslöst att närma sig de bästa om de inte får resurser att utvecklas. Utklassningen tydliggjorde det Sisyfosarbete spelare, landslagsledning och förbund har framför sig för att fast stenen på bergets topp. Jag skrev om det där.

Spelarna fick krönikan

Leif Boork gillade uppenbarligen krönikan. Han gav den till sina spelare före bronsmatchen.

Efteråt stod Jenni Asserholt med tårar och tvekan.  

– Jag vet inte om jag orkar rulla upp den där jävla stenen igen, sa lagkaptenen.

Hon var inte ensam. Flera spelare uttryckte tvekan inför framtiden. Det är lätt att förstå deras känslor, även om detta kanske inte är dagen att fatta de definitiva besluten.

Hon heter Brünhilde; hjältinnan i Wagners opera ”Nibelungens ring”.

Valkyrians avslutande aria är lika lång som mäktig. Utgången oviss.

Det är härifrån uttrycket om den feta damen kommer.

Idrottens valkyrior

Idrotten har uppenbarligen sina egna valkyrior och idag steg de ner från den regnbågslösa ryska himlen med sina brännande blickar fästa på svenska idrottare.

Idag var dagen vi fick nöja oss med en förlust som gav silver. 

Damkronorna gick in i OS med drömmar, men förväntningarna var relativt låga. Därför är fjärdeplatsen i turneringen en av spelens stora överraskningar. Samtidigt var sättet medaljen gled laget ur händerna en besvikelse.

Med 20 minuter kvar ledde Sverige med två mål. I första perioden hade laget presterat sitt bästa spel i turneringen. Övertaget fortsatte i andra. Sen gick ridån ner för alla – utom för en fet valkyria från förr.

Förbannade, förkrossade, förtvivlade

Schweiz fick ett tidigt mål. Och energi. Som gav ett nytt mål. Och ännu mer energi. Som, när vi summerar, resulterade i fyra schweiziska mål och olympiskt brons.

Svenska lagledningen var inte lika skarp på att summera, när spelarna på isen skulle räknas. Valentina Lizana Wallner (Sveriges bästa spelare i turneringen) plockades ur kassen, men man glömde sätta in en extra utespelare istället.

Efteråt var spelarna förbannade. Förkrossade. Förtvivlade.

En medalj hade varit ett fett slagskott i trynet på alla som tvivlat. Nu blev det istället mest ett antal felpassningar som spelades rakt i händerna på Schweiz.

Värda sina OS-biljetter

Men ingen ska någonsin säga att Damkronorna inte var värda sina biljetter till Sotji. De kom samman som ett lag; gav allt och överraskade stort. I OS visade spelarna att detta lag är värt att satsa på framöver.

Den bollen (pucken) ligger hos förbundet. Nästa år väntar ett VM på hemmaplan. Bara det faktum att spelarna står och pratar om att sluta efter en framgångsrik turnering är ett misslyckande för svensk hockey. Det är många som måste hjälpa till att rulla upp stenen på berget.

Rush in i en betong

Överlag var det en trist torsdag. Om de tidigare tävlingsdagarna varit en marsch i medgång, var denna dag en rush in i en betong; en smärtsam påminnelse om att inga segrar vinns förrän målet är nått; arians sista stycke inleds.

Fråga Victor Öhling Norberg. Han var favorit och agerade som en sådan. Snabbast i kvalet; dominerade sin åttondelsfinal och ledde kvartsfinalen klart. Intrycket var full kontroll – fram till sista hoppet. 

Ett ögonblicks oskärpa? En vindpust? Förnimmelsen att det redan var klart?

Kroppen roterade. Skidan skar. Svensken föll.

Öhling Norberg var i gott sällskap. Tre av de fyra i heatet föll samtidigt. Likt sköldpaddor på rygg gled de hjälplöst nerför branten mot mål. En ryss gled snabbast; fick en handske över mållinjen och lade handen på semifinalplatsen.

Ett luttrat folk

Skicrossåkare är ett luttrat folk. Sporten bygger på närkontakt i hög fart; fall och incidenter är vardag. Risken att få sin dröm krossad av andras misstag ingår i konceptet. Men Victor Öhling Norberg föll idag på eget misstag och jag tror att det är det som grämer honom mest.

Det här var inte Sveriges dag. Det var dagen då Wagners opera aldrig ville ta slut.  

Ändå vann Sverige ett silver.

Lag Sigfridsson har också sina stenar att knuffa.

De gör det förtjänstfullt. Jag hör analyser om små marginaler och millimeter. I mina ögon gjorde Sverige sin bästa match i OS, men räckte inte till.

Gled laget ur händerna

Vid ett par tillfällen fanns chansen att ta kommandot i finalen, men möjligheterna gled laget ur händerna. Kanada var bättre. Gott så.

Detta var dagen Sverige återgick till att vara ett silverland.

För Lag Sigfridsson är det ett permanent tillstånd .

Andraplatsen i dag var lagets femte i globala mästerskap.

Kanske var det så att flytet och magin räckte hit men inte längre?

Kanske förbrukade Emil Jönsson för mycket?

Kanske vänder det i morgon?

Kanske tar den feta damen ton då?