Sprintstafetten tog Sverige tillbaks till bronsåldern. 

Har alltid tyckt tävlingsformen är lite Kalle Anka. I dag blev det bekräftat, när längdåkningens Alexander Lukas vann en ny medalj.

Men först måste vi prata om monsterkrigaren från Malung.

Man behöver ingen tur om man har en turbo.

I individuell sprint känner vi hennes styrkor väl. Dubbla junior VM-guld och VM-final ifjol.

Men sprintstafett är något annat; ställer andra krav – och när superstarka Stina idag vann sin första seniormedalj så var det också bekräftelsen på att hon är bättre och mer uthållig än någonsin.

Annars hade hennes upphämtning inte varit möjlig.  

Ida Ingemarsdotter också en fighter av diaboliska mått. Med lika delar kraft och kompromisslöshet såg hon till att Sverige hade häng på medaljer in till sista växlingen.

Nilsson väntade i växlingszonen; gled långsamt, långsamt framåt.

Men dunken dröjde.

Ingemarsdotter var så trött, så trött. Svegs sprintkanon hade knappt styrfart och det kändes som en evighet innan Nilsson kunde öppna spjällen och dra iväg.

”Hjärtat vill sprängas”

En sistasträcka av en sprintstafett är ingen bekväm resa. Inte ens överlägsna Norge och Marit Björgen (välkommen tillbaka in i spelet) åkte första klass mot förstaplatsen. Det sliter. Redan stakningen ut ur stadion svider i muskulaturen. Det gör ont i benen. Lungorna skriker. Hjärtat vill sprängas. Armarna krampar.

Sen bär det uppför.

Stina Nilssons resa bar hela vägen till stjärnorna idag, men vägen dit gick genom mördande mjölksyra.

Hennes läge, med en jagande Justyna Kowalczyk bakom sig och en medaljchans framför, skulle kunna stressa sönder vilken olympisk debutant som helst.

Men Nilsson lät sig inte stressas.

Hon fokuserade framåt; stärktes av att kroppen kändes förvånansvärt pigg och att avståndet krympte. Meter för meter. Trött tyska. Nära. Smärta. 

I sista kurvan var Nilsson ikapp. På upploppet vred hon de sista krafterna ur kroppen och exploderade i en stakspurt som förde henne och Sverige upp på pallen.

Denise Herrmann har varit hårdare än stål den här vintern.

Sex pallplatser. Ledning i sprintcupen.

Men mot 20 år gammal daladynamit hade hon inget att sätta emot.

Tyskland föll tungt även på herrsidan. När det drog ihop sig till spurt om medaljerna var Sverige avhängt. Teodor Peterson hade gjort det bra, men inte förmått haka på ledartrion på den tunga banan. Sverige skulle komma i mål på en hedersam fjärdeplats.

Då föll tysken.

Resonemanget måste återigen handla om Jönsson

Orson Wells och Ingemar Stenmark möttes aldrig.

Jag hade gärna hört dem diskuterande fatalism över en bättre flaska vin.

Ingångsvärdena i samtalet hade varit diametralt motsatta.

”Det finns ingen rättvisa. Det finns bara tur och otur”, menade Wells.

”Ju mer jag tränar desto mer tur har jag”, har Stenmark sagt.

Var mannen Emil Jönsson står i frågan vet jag inte.

Men jag vet att resonemanget (återigen) måste handla om honom. 

Teodor Peterson får (återigen) ursäkta.

Emil Jönsson; han är en av mina absoluta favoritidrottare. Rapp i käften, men med meriter som talar för sig själva. Alltid ett glatt humör och ett bra svar i bakfickan. Alltid tid och tålamod. All respekt för individen. Idrottaren.

Men den senaste månaden har han också haft en fruktansvärd tur.

Det började i januari. På SM i Umeå. Jönsson var på väg mot fjärdeplatsen på 15 kilometer när Daniel Richardsson helt otippat körde fel och tappade en minut. Jönsson blev trea.

Det fortsatte på den individuella sprinten. Jönsson var väck. Klubbad; avhängd och sist, när halva finalfältet bokstavligen föll bort. Plötsligt stod Jönsson på en prispall med en bronsmedalj runt halsen.

Hur känner Jönsson?

Och så idag då. Ny bronsmedalj efter att Peterson med enkelhet passerat den liggande tysken.

Visst – man ska vara där. Norge till exempel (Hattestad var sliten idag) var efter Sverige och kunde inte dra samma nytta av Tscharnkes vurpa.

Jag vill inte ta något från svenskarna. Men det är en enorm skillnad på att åka från ett OS med två medaljer, istället för tomhänt. Och när han nu fyller på i sitt prisskåp, så är det tack vare ett formidabelt flyt.

Jag undrar hur han känner? Hur han värderar sina medaljer? Jag tror han hade haft ett och annat att tillföra i vårt fiktiva, filosofiska samtal om fatalism.

Efter individuella sprinten sa Emil att han kanske tjänat ihop till sin medalj efter alla motgångar; att det fanns Någon, någonstans, som ville belöna honom för lång och trogen tjänst.

I dag kan vi konstatera att mannen med bronsbyxorna måste ha tjänstgjort extremt länge och exceptionellt troget.

Sverige har nu elva medaljer. Det blir garanterat mer om SOK bara kastar in längdåkningens Alexander Lukas på femmilen.

Och i skicross. Och Slalom. Kan han spela hockey? Skidskytte? In med grabben i bob?