”Ishockeyturneringen kan bli magisk” – läs också ”Fem snabba frågor med krönikören”

När Vladimir Putin 2007 charmade IOK och ordnade vinterspelen till badorten Sotji var det långt ifrån ett okontroversiellt beslut.

Den olympiska idrottsrörelsen brukar lika ihärdigt som naivt framhålla att den är opolitisk, men IOK lyckades återigen med konststycket att förvandla OS till en politisk bomb i samma sekund som man placerade spelen i Rysslands mest oroliga hörn.

Invigningen 7 februari närmar sig och bomber har redan briserat. Två stycken – i Volgograd – med många dödsoffer som följd. Det spekuleras i kopplingar till det olympiska arrangemanget, men några övertygande bevis har inte framkommit.

Klart är att Kaukasus är en bräcklig region. Mest omskriven är Tjetjenienkonflikten, men på betydligt närmare avstånd från Sotji ligger både Abchazien och Sydossetien, som varit föremål för tvist mellan Ryssland och Georgien. Så sent som 2008 rådde det fullskaligt krig mellan de båda länderna.

Uttalade hot mot OS

Läget har lugnat ner sig, men det finns uttalade hot mot OS. Det tydligaste kom i somras från den tjetjenske islamisten Doku Umarov, som i en video bland annat sade, fritt översatt: ”… vi måste använda alla vapen för att sabotera dessa sataniska spel som hålls på benen av våra förfäders gravar”.

Det är inte tomma tunnor som skramlar. Umarov ligger bakom ett antal terroristattacker, däribland bombdåden mot Moskvas tunnelbana och Domodedovo-flygplatsen.

Det spända läget i regionen är ett skäl att diskutera var olympiska spel bör förläggas. I fallet Ryssland finns det flera anledningar att ställa samma fråga, men det är ingen nyhet att mänskliga rättigheter inte är någon tungt vägande post när internationella förbund ska utse värdskap för stora tävlingar.

Ryssland är ett kapitel för sig

De stora evenemangen går dit de stora pengarna finns; det är sedan gammalt – och inget unikt för IOK.

De kommande åren ser vi bland annat fotbolls-VM i Qatar och hockey-VM i Vitryssland.

Men Ryssland är ett kapitel för sig. Att arrangera globala mästerskap har blivit president Putins paradgren, och en viktig del i hans politiska propaganda och strategi för att försöka nyansera synen på landet. friidrotts-VM avgjordes i fjol i Moskva; snart väntar alltså OS och längre fram ett fotbolls-VM; för att nämna de största evenemangen.

För Vladimir Putin är Sotjispelen prestige. Det är en uppvisning i konsten att med astronomiska summor bygga ett varumärke. Ingenting får gå fel när världens blickar riktas mot Sotji i februari.

Det perfekta OS-partyt – för 340 miljarder kronor

För att Putins party ska bli perfekt har han låtit investera närmare 340 miljarder kronor i spelen.

Vi tar det igen: 340 miljarder! Det är en svindlande summa. Och den stiger. Nyligen beslutade kabinettet att skjuta till ytterligare 328 miljoner kronor, troligen som en direkt följd av händelserna i Volgograd.

Hot mot olympiska spel är ingenting nytt. Jag har varit på de sju senaste och samtliga har arrangerats trots mer eller mindre uttalade hot. Men alla farhågor har – tack och lov – kommit på skam. Sedan attacken mot den israeliska truppen i München 1972, har arrangörerna lyckats skydda OS-deltagarna.

Rubel väger tyngre än mänskliga rättigheter.

Hoten kan Putin leva med. De var väntade. FSB (fd KGB) har kommenderat en personalstyrka på omkring 100.000 personer så säkerheten lär vara god, även om garantier aldrig kan ges.

För presidenten svider nog kritiken från omvärlden mer. Listan på statsmän och -kvinnor som väljer att avstå från att besöka Sotji blir allt längre. Likaså ökar antalet idrottare som uttalar sig kritiskt om Ryssland. Senast i raden var det tyska alpinesset Felix Neureuther, som häromdagen gick till attack mot de ryska antigay-lagarna i tidningen ”Der Spiegel”.

För att bemöta de allt högre rösterna har Putin nyligen gett amnesti till ett antal politiska fångar och tillåtit viss demonstrationsrätt i samband med OS. Men i grund och botten är hans politik oförändrad (den har dessutom ett stort stöd på hemmaplan).

Men frågar vi IOK är spelen givetvis opolitiska och Putins behov att visa sin goda vilja just nu är förmodligen en tillfällighet. Rubel väger tyngre än mänskliga rättigheter. Enklast då att behålla skygglapparna på.

Neureuther nosar också på penningspåret, när han säger att det är fel att spelen går till de länder som betalar mest istället för de som erbjuder bäst organisation och möjligheter för publik och tävlande att njuta av tävlingarna.

En ny nagelprotest inget man kan kräva

OS är i grunden till för idrottarna och så måste det förbli. De åker till Sotji för att tävla – inte för att vara slagträn i världspolitiska frågor. Vill någon markera må det vara upp till den enskilde. Emma Green Tregaro gjorde det på friidrotts-VM ifjol. Det var snygg och modig civil olydnad, men inget man kan kräva av den som inte vill. Det strider dessutom mot IOK:s regelverk.

Vad man däremot kan kräva är två saker: dels att IOK, som är en demokratisk organisation med ett utvecklat samarbete med FN, tar hänsyn till FN:s deklaration om grundläggande mänskliga fri- och rättigheter. Att man tandlöst ser på när inskränkningar i dessa rättigheter sker hos länder man tilldelat spelen är sorgligt.

Dels måste man se över den galopperande utvecklingen av kostnaderna. 340 miljarder kronor är inte rimligt någonstans. Jag hoppas Putins propagandaparty blir en väckarklocka. Det är hög tid att idrotten tar tillbaka sitt olympiska spel.