Det finns många som ska hyllas denna dag när silverregnet som fallit över svenskarna i Sotji ersattes av en guldglänsande sol.

Men allt börjar och slutar med Charlotte Kalla och hennes kompromisslösa satsning för att vinna ett guld. Efteråt lät hon oss veta att det också handlade om att rädda en vän.

Hennes lagkamrater bäddade för det gyllene läget genom lika oväntad som osannolik åkning. 

Ida Ingemarsdotter hade gjort en tävling i världscupen över 5 kilometer tidigare i vinter. Då slutade hon 36:a, halvminuten bakom Heidi Weng. I dag var hon före.

Hur Emma Wikén gör vet jag inte, men hon har en märklig förmåga att förvandla syrefattig luft till turbobränsle. Hennes säsong har varit svajig.

I dag slog hon knock på Therese Johaug.

Ostoppbara röda maskiner har hackat förr

Julius Robert von Mayer är alltså död. För så är det – inget varar för evigt.

Hur starkt och mäktigt det än må vara.

Inkariket. Osmanska riket. Rom.

Även de mäktigaste imperier har förr eller senare fallit sönder.

Detsamma gäller inom idrotten.

Ostoppbara röda maskiner har hackat förr.

I Lake Placid 1980 skulle Sovjet spela sig fram till ett hockeyguld; ännu en match skulle bockas av, men det hade ingen berättat för ett gäng amerikanska collegekillar som såg till att Sovjets superstjärnor åkte på en av OS-historiens mest klassiska kollapser.

En påminnelse om att namn och meriter inte ger några givna medaljer.

Hade inte förlorat en stafett på fem år

Det kan tyckas överdrivet att jämföra Sveriges seger i dag med en av den olympiska historiens mest dramatiska och mytomspunna händelser.

Men en sak ska man ha klar för sig: Medan Norge skickade in sin fruktade slaktarmaskin skickade Sverige in Charlotte Kalla tillsammans med det bästa som gick att skrapa ihop från en delvis medioker säsong.

Norge kastade in ettan, tvåa, trean och fyran i den totala världscupen.

Sverige – nummer 11, 33, 42 och 63.

Norge hade inte förlorat en stafett på fem år och var på förhand en av de största favoriterna i dessa olympiska spel. 

Som tur är säger inte siffror allt.

Eller så är det just det de gör.

En knall av astronomiska mått

Att Sverige vann guldet var en knall av astronomiska mått som fortfarande dånar mellan Kaukasus klippor.

I Sverige söker vi förklaringar för att begripa ett mirakel.

I Norge letar man orsaker för att förstå ett haveri.

Själv sitter jag, många timmar efter målgången, med ihålig blick och stirrar ut i längdskidornas universum för att få en skymt  av de ord som kan beskriva Kallas kometklättring och Norges imploderade stjärnor; söker formuleringarna som kan beskriva hur den vintergata som låg öppen till en ny norsk segerfest förvandlades till en lutande isränna ner i fiaskots svarta hål.

Jag skruvar på kikaren och hittar en tysk fysiker.

Och en man som heter Urban. 

Julius Robert von Mayer är lika död som den fem år norska segersviten. Han levde på 1800-talet och var den förste att formulera ”Energiprincipen” – en av vetenskapens mest grundläggande lagar – den som säger att energi varken kan skapas eller förstöras, bara omvandlas.

Om vi laborerar med den högst teoretiska modellen att mängden energi alltid måste vara densamma även inom längdskidåkningens lilla bubbla, så ter det sig på något sätt rimligt att trötta norskor öppnar möjligheten för piggare svenskor.

Ni behöver inte oroa er – jag är inte idiot nog att tro på det – men vad jag vill komma till är att de som saknar energin nu mycket väl kan ha bränt den tidigare.

Kort sagt: vad jag vill komma till är Tour de ski.

Sverige valde bort touren

Kanske är det här vi hittar en delförklaring till de märkliga resultat vi sett hittills: att de som dominerat i världscupen nu är en bit efter och att de som varit skadade eller tävlat sparsamt är fräscha.

Norge satsade med full kraft på Tour de Ski, medan Sverige valde bort touren (endast Richardsson startade eftersom han var i behov av tävlingstempo).

Men en summering före damstafetten ger en ganska tydlig bild av att det i år varit svårt att framgångsrikt kombinera OS och världscupens verkliga kraftprov.

16 åkare hade tagit de 18 medaljerna före stafetten.

Av dessa var det bara fyra som fullföljde touren.

Tio av de 16 avstod touren.

Så när vi nu, efter åtta tävlingsdagar, hyllar våra framgångsrika skidhjältar så kanske vi också måste hylla kylan att prioritera bort årets viktigaste tävling i världscupen.

Kalla, Peterson, Olsson, Jönsson och Hellner avstod touren för att ha energi och kraft till OS.

Det var givit sensationella åtta medaljer hittills.

And counting.

Men likväl som vi anropar döda tyska fysiker för förklaringar, hitta vi också förklaringar på närmare håll.

Urban Nilsson och det svenska vallateamet har gjort ett fantastiskt mästerskap och ordnat både fäste och (framför allt) glid i världsklass.

Vi pratar mest valla när det går åt skogen. När svenskar lyckas hamnar fokus nästan alltid på åkarna. Men utan bra skidor blir fin form fruktlös. Fråga nån i Norge.

Ett kontrollerat ursinne

För Charlotte Kalla var både fantasisk form och formidabla skidor en förutsättning för dagens prestation.

Kalla hatar att förlora. Men lika mycket hatade hon tanken på att vännen Anna Haag skulle riskera bli någon slags syndabock.

Haag körde smart; efter förmåga och form. Släppte ryggarna framför när tempot var för högt och undvek att parkera i någon backe.

Mot slutet rann tiden ändå iväg. 26 sekunder.

En eon att försöka ta igen över5 kilometer.

Charlotte Kalla öppnade i ett rasande tempo. Och ökade.

Meter för meter. Ett kontrollerat ursinne; en målmedveten urkraft. Såg bara framåt. Över nästa krön. Framåt.  

Efter någon kilometer såg hon även en tyska och en finska.

Ge den kvinnan en trikåklädd rygg i fjärran och hon kan välta en värld. 

In mot stadion var hon ikapp Lähteenmäki och vindsnabba Herrmann. Kalla borde ha bränt sitt bästa krut, men trollade fram en hink dynamit och exploderade i en monsterspurt som numer är svensk idrottshistoria.