Nej, det handlar inte om någon bitterhet över att SVT inte sänder de olympiska spelen. 

Vi slantade inte upp vad som krävdes. Sån är världen.

Magkänslan är heller inte så mycket oro. Hoten är reella och de grupper som står bakom dem har inte dragit sig för att genomföra fruktansvärda attacker tidigare. Men risken att det smäller inne på OS-områden bedöms av experter som liten. Säkerheten är rigorös; trafiken stoppas och genomsöks många mil från tävlingsplatserna och Sotji finns i stort sett ingen trafik som inte är ackrediterad. Men några garantier finns inte, givetvis.

Känns osmakligt

Snarare än oroligt, känns det osmakligt.

Sommaren 2007 var det ett drygt år kvar till de olympiska spelen i Peking. 

Rapporter från människorättsorganisationer duggade tätt. De var variationer på samma tema: tvångsvräkningar, tortyr, censur; förföljelse av religiösa och etniska grupper, misshandel, våldtäkt. Död.

Samtidigt räknades röster i Latinamerika. Den slutgiltiga omröstningen om värdskapet för vinter-OS 2014 var av någon anledning förlagd till Guatemala. 

Sotji vann.

Man kan förmoda att det skålades i champagne och åts kaviar när IOK firade sitt val.

Samtidigt som världen utanför de olympiska skygglapparna återigen ställde sig frågan: har de inte lärt sig någonting?

”Den olympiska elden falnar”

340 miljarder. I runda slängar. Där har ni priset Sotji betalar för sitt OS. Som varumärke må de olympiska ringarna vara värt mer än någonsin, men den olympiska elden falnar. Spelens ideologi har urholkats sedan länge. Det är många år sedan kommersialismens klor slet ut det olympiska hjärtat. Dopningen håller på att ta dess själ. Och så då de dollarstinna eftergifterna för diktaturer och semidiktaturer. Glöden kvävs, och suger sakta syret ur den olympiska andan. IOK håller på att bädda fint för den nådastöt som förr eller senare måste sticka hål på den olympiska bubblan.

I rapporter och reportage har en allt mer samstämmig bild vuxit fram inför OS i Sotji. Den påminner mycket om allt vi fick berättat för oss inför Peking: korruption, våld, misshandel, missförhållanden och vansinnesbyggen till en groteskt skenande kostnad. 

Jag skrev i en krönika i januari att det är hög tid att idrotten tar tillbaks sitt olympiska spel. Jag är dock inte så säker på att den internationella olympiska kommittén resonerar likadant. För medan allt fler protesterar stoppar IOK huvudet djupare i sanden.

Och varför skulle de inte? Att låna ut sitt varumärke till högstbjudande är en lysande affär, rent ekonomiskt.

”Mänskliga rättigheter i kläm”

Att människor och mänskliga rättigheter hamnar i kläm må så vara, när man adderar en nolla eller två på den sista raden.

Gränsen för vilka länder som bör eller inte bör få arrangera olympiska spel är långt ifrån självklar. Jag hör Gunilla Lindberg stå i en tv-studio och hävda att IOK förbehåller sig rätten att ge spelen till de länder som inte har sanktioner från FN. 

Ett enkelt sätt att ducka för diskussionen vad ett olympiskt spel bör vara – och vad det kan användas till.

I går hörde jag IOK:s nye ordförande Thomas Bach, fd OS-mästare i florett, passa att svara på frågor om missförhållanden i samband med byggandet av OS-arenorna.

Bättre fly än illa fäkta.

”IOK ska inte tillåtas ducka eller fly”

IOK ska inte tillåtas ducka eller fly. Missförhållanden må råda i Ryssland, Kina eller i andra länder – det är inte IOK:s ansvar. Men den olympiska organisationen har en skyldighet för alla frågor som är direkt kopplade till OS. Inte minst bör man kunna föra ett resonemang om hur man resonerat kring konsekvenser av placeringen av spelen. Att hävda att idrotten är opolitisk är befängt, det begriper en fyraåring.

Det borde vara en självklarhet med ett tak för vad de olympiska spelen får kosta. 

Det borde vara en självklarhet med att IOK följer upp arbetet efter att man delat ut spelen för att säkerställa villkoren för de arbetare som möjliggör spelen. 

Det borde vara en självklarhet att spelen inte går till länder som inte kan presentera en plan för hållbar utveckling för miljön.

IOK måste vara det organ som agerar. 

Den sorgliga sanningen är att delegaterna knappt ens reagerar.

”Hur tänker man sig att påverkan ska ske?”

Trött och avmätt jäser olympiska företrädare fram argumentet att spelen gör mer nytta än skada i länder som kränker mänskliga rättigheter. Det brukar heta att ”det ju är bättre att vi åker dit och påverkar än inte alls”.

En fin teoretisk modell. Tyvärr förutsätter den att idrottens företrädare vill – och kan – diskutera politik. Men i nästa andetag understryker samma företrädare att idrott och politik inte bör blandas ihop. Heja. Och enligt IOK:s regler är inte politiska eller religiösa manifestationer tillåtna. Så hur tänker man sig att påverkan ska ske?

Ska vi hoppas på att fler vågar sig på samma briljanta civila olydnad som Emma Green Tregaro och Moa Hjelmer i friidrotts-VM i Moskva ifjol? Det är inte ett rimligt krav att ställa. 

Ska vi hoppas på markeringar av den typen USA gjorde i Peking, när man lät Darfur-flyktingen Lopez Lomong bära flaggan på invigningen? Eller som i år – när USA tar ut öppet homosexuella som ledare i sin OS-trupp?

Ja, kanske. Men att tro att det ger eko i rysk rapportering är befängt.

Kommer det förändra Ryssland efter OS? Knappast.

Räck upp en hand den som på allvar tror att det kommer vara ett förändrat Ryssland efter OS i Sotji. Och ni som tror att OS gjorde Kina mer demokratiskt? Upp med tassarna.

Ansvaret måste falla på IOK, som äger det olympiska varumärket och det är därför det krävs en ordentlig ideologisk kursändring. Så länge spelen i första hand går dit de största sedelbuntarna finns kommer vi ha den här diskussionen igen. Och igen.

Sanningen är att ett olympiskt spel är honung i förtryckarnas mun.