Att befinna sig på hög höjd stora delar av året och på så sätt naturligt producera hormonet epo i kroppen är något som är väldigt vanligt bland världens bästa långdistanslöpare.

Och det är nödvändigt för att bli bäst i världen, säger den fyrfaldige OS-mästaren Mo Farah i Uppdrag granskning och SVT Sports serie ”Idrottens gränsland”.

Nilsson vill minska resandet

Alla topplöpare tillbringar dock inte flera månader om året på hög höjd. David Nilsson, som 2019 slog Kjell-Erik Ståhls 36 år gamla svenska rekord i maraton, har till exempel valt bort det. Detta bland annat för att minska resandet och även minimera risken att bli övertränad, som han säger att många blir på höghöjdsläger.

– Sen tycker jag att det är svårare att kontrollera vissa parametrar när man är utomlands en längre tid. Det är inte alltid man vet exakt var man ska sova, att man ska sova bra i de sängar som erbjuds. Det är inte alltid man kommer trivas med livet runt om löpningen. Det är lätt att man går in i en träningsbubbla, där det enda som betyder något är löpningen eftersom livet runt om står stilla och man blir uttråkad, säger han och fortsätter:

– Man försöker maximera träningen precis varenda dag eftersom det inte finns något runt om som stör. Det är rätt vanligt att man blir övertränad just på läger, framför allt höghöjdsläger då återhämtningen är extra viktig.

Tre saker ur granskningen ”Idrottens gränsland”:

”Gav en mental effekt”

Han har dock sovit på hög höjd ändå. Inför rekordloppet 2019 sov han nämligen i flera månader i ett så kallat höghöjdstält, där ett aggregat är kopplat till ett tält och gör att luften blir lika syrefattig som på hög höjd.

– Jag tyckte att det gav en mental effekt, att jag tyckte att jag gjorde mer av vad jag kunde här hemma i Stockholm, eftersom jag sov på hög höjd och det blev liksom en ytterligare belastning för kroppen, en ytterligare parameter. I stället för att springa nån extra mil i veckan så behövdes inte det längre eftersom... Ja, jag pressade kroppen även under vilan kan man säga.