I den nya boken ”Ludmila, svenskare kan ingen vara” vittnar Ludmila Engquist om att hon och andra idrottare i dåvarande Sovjetunionen serverades vita piller till lunch under landslagsläger.
Hon minns speciellt ett läger inför OS i Seoul 1988:
”Det kom ingen närmare förklaring, och vi ställde inga frågor. I dag utgår jag från att det var anabola steroider som vi fick, men då kändes det inte viktigt att få veta. Behandlingarna blev snabbt rutin”.
Dopningsexperten: Effekten finns kvar i kroppen
Exakt i hur många år Ludmila Engquist fick behandlingen är oklart. I en intervju med DN uppger hon att det slutade 1991 eller 1992, hon minns inte exakt.
Till SVT Sport antyder hon att det slutade runt 1990, sex år innan hon som svensk friidrottare vann OS-guld på 100 meter häck på OS i Atlanta.
Hör mer från Ludmila Engquist om dopningen i spelaren ovan.
Enligt dopningsexperten och läkaren Åke Andrén Sandberg visar forskning att effekten av vissa typer av systematisk dopning finns kvar i kroppen.
– Anabola steroider verkar på muskelcellerna så att de får flera kärnor, vilket bildar muskulatur. Och dessa kärnor är kvar under en överskådlig tid framöver, säger han till SVT Sport.
”Trodde starkt att alla dopade sig”
Det innebär att den som regelbundet har dopat sig lättare kan bygga upp musklerna igen av träning, även efter att den har slutat ta anabola steroider.
Knäckfrågan här blir: I hur många år sitter effekten i?
– Det vet man inte exakt. De studier som finns är gjorda upp till fyra år. Jag antar att forskarna efter det har tröttnat på att göra fortsatta mätningar, men upp till fyra år har det gått att se en effekt, säger Andrén Sandberg.
Ludmila Engquist säger med eftertryck till SVT Sport att hon aldrig dopade sig som svensk friidrottare.
Och förklarar att bilden hon matades med under tiden i Sovjet var att hennes motståndare också fuskade.
– Jag tog kanske en medalj från någon annan. Under tiden i Sovjet, när jag vann VM (1991, reds anm), då trodde jag starkt att alla var dopade, det spelade ingen roll om det var en svensk eller en amerikan, det var så propagandan var. Men det är möjligt att någon som kom fyra eller femma inte dopade sig, säger hon.
Javascript är avstängt
Ett utdrag ur boken
Såhär beskriver Ludmila Engquist den systematiska dopningen i Sovjetunionen i boken ”Ludmila, svenskare kan ingen vara”:
” Nog visste vi att dopning var förbjudet enligt internationella regler, men vi trodde oss också veta att ingen egentligen brydde sig om de internationella reglerna, framför allt inte amerikanerna, våra stora rivaler.
När landslaget var på resa fanns KGB-folk ständigt i bakgrunden, tysta gråaktiga män som aldrig pratade med oss, men som alltid fanns i närheten. Vad hade de där stillsamma männen i hörnet i lunchmatsalen gjort om jag sagt nej?
Egentligen tänkte jag aldrig ens tanken att det var möjligt att vägra ta preparaten. Jag var 24 år gammal och hade levt hela mitt liv i ett auktoritärt system där individens önskemål inte spelade någon roll. Och jag hade just fått mitt livs största möjlighet.”
