Till formen liknar “Händelseboken” inget av sitt slag. Karaktärerna utgör ett väv av öden och kasten mellan tid och rum är tvära. Döden är ständigt närvarande, Själv kallar han den en “mosaikroman”. Att tala om en handling är alltså svårt.
– Jag tror att vi kanske behöver prata mer om förståelse när det gäller konst, kultur och litteratur. Folk är besatta av att förstå. Det mesta i världen, de viktigaste sakerna i livet förstår vi inte. Och där måste någon slags acceptans finnas: om jag inte förstår allting så kan jag inte kräva av min medmänniska att hen ska vara fullt begriplig, säger han.
Omvälvande roman
Tichý medger att det finns delar av honom i de flesta karaktärer i “Händelseboken”. Att den var omvälvande att skriva är inget som han himlar med.
– Särskilt smärta, trauman. Har man gått igenom sådana erfarenheter så behöver man vid en punkt också acceptera. Acceptans är nyckeln. Det är ett sätt att leva med maktlösheten. Den här boken är ett försök att hitta ett ljus i det mörka.
En uppgörelse med en värld utan framtid
För den engagerade läsaren, och sådana vill Tichý gärna ha, växer Händelseboken till ett porträtt av världen och samtiden vi lever i: en värld utan framtid. På många vis är romanen en uppgörelse med kapitalet, klassamhället och rasismen. Inte minst med det Malmö som han själv växte upp i.
– Rasismen och främlingsfientligheten som vi växte upp med och har levt i sedan dess är ett slags avhumanisering. Och gestaltningen av det här mänskliga, mångtydiga eller paradoxala... det finns ett slags rörelse i det som går emot den avhumaniserande gesten.
Tichý är erkänd som en av sin generations viktigaste författare, en mästare på att skildra underklassen. Hans porträtt av ett slags dödsdans, danse macabre, ”Händelseboken” har blivit unisont hyllad.
– De frågor som jag skriver om i min verksamhet är nya i Sveriges historia. Det är först nu som vi har fått en mångfald av röster i frågor som rör migration eller invandring, där vi också kan ta plats som människor snarare än representanter för en plats.
