Strulig tonåring möter en inbunden gamling och tillsammans utgör det omaka paret, mot alla odds, en dynamisk duo. Grundpremissen är inte direkt färsk men regissören Jens Sjögren lyckas ändå få sin långfilmsdebut att bubbla och pyra lite småtrevligt.

Unga Claudia Neij gjuter skönt truligt liv i sin 15-åriga Miriam och den allvarlige Alvar förvaltas väl av den på duken sällan skådade veteranen Bengt CW Carlsson men det är ändå garnityret som ger filmen sin själ: de själfulla träfigurerna som Alvar placerar ut i staden för att inspirera befolkningen, de naivistiska drömsekvenserna och inte minst svågern (Johan Ulveson) vars lördagsnöje består i att spränga bilar i luften.

Även dialogen hyser små godbitar, som när paret pratar barndom och Miriam säger: ”Jag har aldrig varit 10 år, min mamma hade andra planer”, eller min favorit bland många avväpnande replikväxlingar, här mellan upprörd kvinna och Miriam:

– Någon måtta får det väl ändå vara!?

– Nä.

Det senare är även en signifikant hållning för ”Lycka till och ta hand om varandra” som heller inte ber om ursäkt för sin ostyrighet. Jens Sjögren, karriärmässigt uppvuxen i reklambranschen, påminner här, i sina bästa stunder, om den fantasifulle fransosen Michel Gondry – behagligt oslipad, barnsligt gränslös och med en förmåga att, utifrån uppenbart låg budget, skapa stora världar i små utrymmen.

Det är utan tvekan en bagatellartad och en inte helt utvecklad historia men å andra sidan är nog inte filmmakarnas mål högre än att ge oss en lite charmknasig stämningsbild från den svenska småstaden.

Inte heller det är de, som bekant, ensamma om men ”Lycka till och ta hand om varandra” hävdar sig väl bland sina många genrekamrater. 

Bonus: Till eftertexterna ljuder en mörkt suggestiv låt, ”In genom mörkret”, även den skapad av mångsysslaren Jens Sjögren. Den vackra och trasiga sången är Sibille Attars.

Jo, lite malplacerad i den här feel-good-miljön, men ändå… bra.