”På den femte dagen skapade Gud monstret Behemoth och tusen berg skänkte honom mat”, säger den molokna berättarrösten, som hämtar sin inspiration från Dantes målande beskrivning av skärselden, som också är vår enda guide i den här dokumentära, konstfulla svanesången över den dåraktiga människan.

Skurar av sprängsten flyger i slow motion genom luften samtidigt som en djupt guttural mansröst mässar något slags skrovlig strupsång. När stenregnet avtar ser vi på avstånd en naken man ligga i fosterställning vid kanten av ett gigantiskt stenbrott målat i hundra nyanser av grått och svart.

Betesmarker försvinner sakta men säkert, ersätts av gigantiska kolkratrar,  formade av sten- kol- och jordmassor som karvats ur jordens inre.

Suggestiva bilder över en sakta krympande mongolisk stäpp – som en samling lugubra vykort från helvetets förgård. Snart zoomar regissören Zhao Liang in på människan, i dröjande bilder som vilar på arbetarnas döda blickar i svedda ansikten, några fulla av små flisor från det anrikade stålet.

Vi ser oändliga karavaner av lastbilar som ringlar in mot staden. Glasflaskor med kolsvart vatten, draget ur sjuka arbetares lungor. En skog av gravstenar.

Allt smutsigt lidande förvandlat till blankt stål.

Zhao Liangs Venedig-vinnare är lika mycket en svidande samhällskritisk skildring av hur proletariatets blod, svett och svärtade lungor har byggt upp det moderna Kina, som en poetisk dom över människans galna exploatering och utplåning av naturen.

På slutet kommer siffrorna. Miljontals arbetare med dammlunga, hundratusentals döda. En natur som ödeläggs, procent för procent.

”Behemoth, det är vi” avslutar Zhao Liang sin vackert sorgsna men i längden bedövande nedstigning i skärselden.

”Behemoth” har samtidig premiär 4 november på bio och dvd/VOD.