Bernard Larsson växte upp både i Sverige och Tyskland i den kalla efterkrigstiden. Efter studier i fotografering i München blev Paris hans nya bas, tack vare ett jobb på modemagasinet Vogue.
Det var politiska tider. Spänningarna mellan stormakterna hotade ständigt att utlösa ett nytt krig. Bland de franska intellektuella diskuterades existentialismen och kommunismen.
Stoppa flykten
En varm augustidag 1961 nåddes Bernard Larsson av världsnyheten att DDR hade börjat bygga en mur för att stoppa massflykten från öst till väst. Omkring tre miljoner östtyskar hade lämnat den socialistiska arbetar- och bondestaten för en bättre framtid i väst. Polis, militär och arbetarnas kamptrupper upprättade på några timmar en barriär av taggtråd genom Berlin.
– Jag hade varit intresserad av realsocialismen som samhällsmodell och kunde inte förstå hur man så brutalt kunde dela en stad mitt itu. Jag var skakad, säger Bernard Larsson i samtal med SVT Nyheter.
Bernard reste snabbt till Berlin för att med egna ögon se vad som pågick. Tack vare sitt svenska pass kunde han röra sig fritt i alla delar av staden. Han var en av få fotografer som dokumenterade det plötsliga och dramatiska murbygget. Över en natt separerades familjemedlemmar. Chockade stod de på varsin sida av taggtråden och vinkade med näsdukar till sina släktingar.
Oro för nytt krig
Skulle västmakterna ingripa mot murbygget? Oron för ett nytt krig var i högsta grad påtaglig. Men muren fick fortsätta att resas. Den var förbannat mycket bättre än ett krig, ansåg USA:s president John F. Kennedy.
Den svensk-tyske fotografen slogs av fattigdomen och ruinerna särskilt i östdelen av staden, sexton år efter kriget.
– Det var deprimerande. I de fortfarande synliga resterna av nazismen hördes i högtalare löften om lycka och fred i det socialistiska paradiset. Människorna var skrämda och resignerade.
Han beskriver en mycket spänd och farlig situation mellan öst och väst med hatisk propaganda från båda sidor. Han greps av östtysk polis men klarade sig helskinnad. Den unge fotografen fortsatte att dokumentera stadens och invånarnas vardagsliv. De nakna bilderna väckte stor uppmärksamhet och blev hans genombrott.
Tidskriften Stern värvade honom. Där skildrade han 60-talets radikala studentuppror, fascismen i Spanien och Pragvåren 1968.
Social rörelse
För Bernard Larsson ledde händelserna till politisk tillnyktring.
Han blev en del av den socialt inriktade humanistiska fotorörelsen som utvecklades i Frankrike efter kriget och som ville bygga det nya Europa. Bernards nya projekt blev tv-filmer om den sociala fotografins historia.
I år fyller Bernard Larsson 80 år och ser tillbaka på den dramatiska tid han varit med om att beskriva. Trettio år har gått sedan muren föll. Han är bedrövad över det ökande stödet för högerextrema grupper i öst men ser ändå ljust på det som hänt.
– Jag mycket lycklig att det blev en fredlig återförening och att demokratin segrade över diktaturen, säger han.