Peter Pomerantsevs första bok, Ingenting är sant och allting är möjligt (2015), gjorde honom till en stjärna inom den gren av journalistisk/samhällsdebatt/historia som försöker begripa vad det egentligen är för slags världsordning vi fått efter det kalla kriget. Hur fungerar den och och varför gynnar den inte alls de saker vi trodde när muren föll?
I uppföljaren Det här är inte propaganda gör Pomerantsev – som lite kokett beskriver sig själv som en avdankad tv-producent – ett slags filmisk jordenruntresa mellan informationskrigets hotspots.
Den världsordning Pomerantsev beskriver liknar demokratin och yttrandefriheten i skrattspegel, även om det inte alls är roligt.
Vad gör det att folket och de oppositionella kan uttrycka sin kritik – när makthavarna lätt kan dränka deras röster i en flod av fejkkonton och bottar med vanvettigt motstridiga antibudskap. Eller sett från andra sidan: är det rimligt att yttrandefriheten innebär rätten för de resursstarka att skapa syntetiska opinioner, fiktiva folkrörelser?
Boken igenom låter Pomerantsev sina föräldrars liv fungera som en resonansbotten. De var sovjetmedborgare, dissidenter och judar som fick välja mellan emigration och fångläger. Peter växte upp i London där föräldrarna arbetade med att skriva, läsa, göra journalistik, radioprogram och filmer: sådant som dissidentlivets trängtan varit inriktad på.
Deras liv, skriver han, kretsade kring att läsa och sprida förbjuden litteratur. Dikstamlingar i skokartonger, utsmugglade fängelsedikter.
Vad kretsar hans liv – våra liv, i vår tid – kring? Han reser till Peking för en sista intervju och i detta odemokratiska, ofria, övervakade land passerar han stora annonstavlor med partiets budskap: Demokrati! Frihet! Rättvisa! Jämlikhet!
Peter Pomerantsev skriver som sagt i en tradition. Timothy Snyder har i Vägen till ofrihet analyserat den auktoritära politikens framgång efter det kalla kriget. Martin Moore har i Hackad demokrati undersökt hur internet motverkar demokratin istället för att främja den.
Pomerantsev tillför – med snabba, lätta, journalistiska grepp – en ångestfull existentiell dimension till en tillvaro där verklighet och sanning och politiskt tänkande drabbats av katastrofala kursfall.
Om vi inte är på väg nånstans bättre, inte bygger något eller strävar mot något – inte kan ansluta oss till någon av de överordnade ideologier som, säga vad man vill, drev 1900-talet genom oerhörda svårigheter, ständigt framåt – vad ska människolivet då tjäna till?