En man kommer till banken för att installera ett nytt styrsystem och finner byggnaden ödelagd, som efter en explosion. På ett intilliggande kafé träffar han en yngre man som lever på att investera i finansiella derivat, det vill säga spekulera i framtid. Tillsammans reser de till Rumänien och tillbringar kvällarna i samma säng med dator på magen. De köper och säljer och när de är trötta somnar de tätt intill varandra, i skedställning. Så är allt slut, mannen återvänder till banken och finner att arbetet där hela tiden har pågått, under rasmassorna, i numera trånga utrymmen.

Så kan den första av fem noveller i Jonas Eikas Efter solen (i svensk översättning av Henrik Petersen) beskrivas: den utspelar sig i en välbekant värld, men oförklarliga händelser inträffar, mystiska möten äger rum, som i  science fiction men här och nu. Arbetet är digitaliserat, frikopplat från plats, traditionella familjemönster är upplösta, men ömhet finns, och längtan. Skildringen av de två männen och hur de rör sig mot varandra, tar på varandra utan tillstymmelse till våld, är självklar, intim, och drar in läsaren i ett begär som är känslomässigt och erotiskt mer än sexuellt.

De andra berättelserna handlar på liknande vis om människor som lever utanför en normal arbetsmarknad, eller rättare av det arbete som är det nya normala: langa droger, sälja drömmar, passa upp turister på en strand i Mexiko. Där möter vi en beach boy som smörjer in vita ryggar med sololja, hämtar drinkar och utnyttjas på olika sätt i turistindustrin. Om nätterna möts han och de andra pojkarna i kroppsliga ritualer som ytterst syftar till att uppgå i en annan livsform än den mänskliga, att som räkan få ett skyddande skal.

En annan novell skildrar ett gammalt par som förlorat sina två döttrar i cancer och nu lever husbilsliv. Hon söker sig till religionen, han försöker hitta en teknisk lösning på sin oförmåga att ropa ut sin sorg och opererar in en ventil i luftstrupen. Den förbinder honom med en sändare han hittat i Nevadas öken; en sorgsen ton lockar till sig alla slags djur som stryker sig mot hans kropp.

Efter solen rymmer en skrämmande bild av en framtid som redan är här, där människor har blivit ting och fjärmats från meningsskapande sammanhang. Svärtan regerar dock inte ensam, människornas oförstörbara sökande efter närhet lyser hela tiden igenom och fångas upp i Eikas lika skarpa som poetiska prosa. Han är en författare som skriver med ögonen och registrerar varje detalj och minsta rörelse. Det är en njutning att läsa honom, en utmaning för tanken och känslan: jag vet inte alltid vad jag är med om men jag vill inte missa en rad av det.