Ingenting är verkligt förrän det känns verkligt. För kvinnan som för ordet i Linn Ullmanns självbiografiska uppväxtskildring, romanen ”Flicka, 1983” (översatt av Lars Andersson), är verkligheten plötsligt minerad både bakåt och framåt.

Romanen handlar om åren 1982-1984 då författaren var ett både utsatt och priviligierat kulturbarn som fick 80-talets kanske hetaste erbjudande: du kan bli fotomodell.

Pandemins slutenhet och oro bildar fond för den medelålders författaren i Oslo som  försöker minnas vad som hände när hon ensam åkte till Paris 1983, för att möta den trettio år äldre fotografen A, och då blev, som romanen upprepar,  ”dagvill”.

Ullmann vrider och vänder på ett liv som gått, och fastnar ideligen i dygnen i Paris. Där finns något som alltid vägrat bli litteratur och berättelse, som är glömska som kraft.

En post metoo-berättelse har denna roman kallats, och ja, men också tidlös i en lång tradition av kvinnligt berättande om skuld och ansvar, de gråzoner som nyblivna nobelpristagaren Annie Ernaux skrivit om, som Vanessa Springora och Camille Kouchner gestaltat i en särskilt fransk kontext där den sexuella revolutionen rättfärdigade allt.

Flickan, 16 år, kom till Paris med en röd mössa hon fått av sin mor och gick vilse, men blev uppfångad av den äldre A, av hans begär, kokain och vita lakan. Hon tycker det är spännande att vara ung och oförstörd, men har inget försvar mot en gränslös man och hans hov i modellvärlden som konsumerar flickkroppar som billig råvara.

Hon kasseras som hopplös: vi trodde du skulle ha något av dina föräldrar i dig. Så hade man satsat på henne som ett kulturellt avelsdjur men hon gick inte att använda.

Linn Ullmanns spörjande berättelse är en samtida mörk folksaga om en Rödluva som undgår att bli uppäten men blir stum av en hemlighet. Vad hände? Var hennes rädsla löjlig, onödig, otillräcklig?

Författarskap kan födas ur behovet att berätta något som inte kan berättas, och därför måste skrivas om och om igen. Linn Ullmann har använt hela sin berättartekniska arsenal för att nå fram till en sanning som aldrig kan återskapas. Det tog 40 år.

Med lätt hand över avgrunder, som på allvar tecknades med mästerverket ”De oroliga”, om de uppburna föräldrarna.

Det handlar om att gå brandvakt hela livet, för att skydda sig från något man inte minns, och och sedan kämpa för att förädla smärtan. Elegant, sorgset, tvetydigt.