På sommaren 1989, kort före Berlinmurens fall, publicerade Francis Fukuyama artikeln “The End of History?” som fick ett enormt genomslag. Då var han en stursk konservativ som hävdade att liberal demokrati vunnit en totalseger. I och med sovjetkommunismens undergång fanns inga utmanare kvar på samhällssystemens stora arena.  

Sedan dess har historien presenterat åtskilliga oförutsedda förvecklingar. Francis Fukuyama – nu en ödmjukare liberal – skriver 2022 en uppmaning till försvar av liberalismen, som tvärtemot hans gamla profetia nu får se sina centrala värden mera ifrågasatta, mer öppet och från flera håll, än någonsin tidigare.  

Boken har fått den konstiga svenska titeln “Missnöjets tid – den liberala erans slut”. Något slut för liberalismen är det inte alls tal om, tvärtom grovplanen för revitalisering och återkomst. Originaltiteln talar om “liberalismen och dess missnöjen”, alltså de motströmmar som alltid följer liberalismen som en skugga, en skugga som nu växt sig stor och stark.

Längtan efter grandiosare mål än jämlikhet, efter mustigare identitetsmaterial än yttrandefrihet och rationalitet, suget efter mera högtflygande planer både för makthavare och deras anhängare. (Originaltiteln är för övrigt en oöversättbar anspelning på den skrift av Sigmund Freud som på svenska heter ”Vi vantrivs i kulturen”.) 

Så fort man tar ordet liberalism i sin mun blir definitionsfrågorna viktiga. Det Fukuyama talar om är liberalismen som princip för samhällsbygge: Jämlikhet, demokrati, rättsstat, yttrandefrihet, individualism, rationalitet, kapitalism/blandekonomi.  

Det där är ju principer som ofta proklamerats och ofta förråtts – redan av USA:s grundare som när de högtidligt slog fast att “alla människor är skapade jämlika” inte alls menade alla människor utan bara vita män med egendom.  

Fukuyamas ståndpunkt är att det inte är liberalismens idéer som brister, bara genomförandet av dem.  

Samtidigt är han kraftfullt fördömande mot USA:s traditioner av rasism på ett sätt man inte skulle vänta sig av en gammal tankesmed på högerkanten. Till bokens största kvaliteter hör att Fukuyama genomgående håller flera olika mål i tankarna – även om de är sinsemellan motstridiga. Förmågan att vara kluven, för att anspela på en gammal folkpartistisk sentens, är det han pekar ut som det liberala samhällets livspuls och nödvändiga disciplin.

På 175 rappa sidor (i precis översättning av Daniel Helsing) röjer Fukuyama en utsiktplats i samtidens kaos. Alla kommer inte att vara överens med honom men klarheten är till nytta för samtalet om samhället.