Klara, berättaren i Ishiguros nya roman, är en AV, en artificiell vän som väntar i en butik på att bli utvald av en människa. Är Klara och solen alltså en science fictionroman, en vetenskaplig fantasi? Nej, den är som alltid hos Ishiguro en berättelse om människor som försöker förstå sina känslor och de val de gjort. Att Klara är en artefakt, programmerad för att vara empatisk och trofast, gör henne inte mindre mänsklig, utan till en unik individ med ett eget sätt att uppfatta världen på.

Det börjar redan när Klara flyttas fram i skyltfönstret och får se världen i all dess detaljrikedom om än ur ett begränsat perspektiv: Hon ser i kvadratiska fält och tolkar de signaler hon uppfattar, ser människor omfamna varandra, ser andra som går många steg framför någon de inte verkar tycka om. Hon börjar känna igen vad sorg och glädje är och sätter ord på känslorna. Så blir hon vald av en kund att bli vän åt en sjuk flicka och ställs inför en ny tillvaro.

Romanen utspelar sig i ett land, kanske USA, där vissa föräldrar genmanipulerar sina barn så att ”höjs” medan andra förblir ”ohöjda”. Det handlar med andra ord om en framtid som redan är här, i alla fall som möjlig utveckling av AI och genteknik, men det går också att läsa romanen som en berättelse om ett samhälle där de som har råd kan köpa framgång och tjänstefolk, artificiella eller inte, som bär de privilegierades bördor. Så läst liknar denna roman både Ishiguros genombrott, ”Återstoden av dagen” (1989) som utspelar sig bland just herrskap och tjänstefolk, och ”Never let me go” (2005) om unga människor som växer upp på ett hem där de ovetande förbereds för att donera sina organ.

Avståndet mellan Klara och de människor hon hamnar hos syns inte minst i språket. Klara är noga med att välja orden rätt, så att de passar det hon ser, som att alla tittar och trycker på sina ”ovaler”. Hon tilltalar alla överdrivet respektfullt i tredje person med förnamn, medan hon själv tilltalas med ”du”, i den mån hon inte föraktfullt kallas robot av någon ”höjd”. Ishiguros prosa är enkel men aldrig oskyldig, hans gestalter är som de talar och Niclas Hvals översättning tar väl vara på alla de små skiftningar i språket som skapar individualiserade gestalter.

”Klara och solen” är som nästan alla av Ishiguros romaner en jagberättelse, det är hon som har ordet och som läsaren identifierar sig med. Robot? Nej, en riktig människa:

Vi såras när hon behandlas illa och värms av hennes allt starkare kärlek till dem som står henne nära. Vi ser Klaras ensamhet men också att hon kan leva med den. Den här berättelsen känns som en ungdomsroman, den genomsyras av en stark vilja att inge hopp, men den blir aldrig sentimental, det är en värmande bok för vår kalla tid.