Hamiltonfilmerna har sin givna plats i svenskfilmhistoria. Ingen annan svit kan stoltserat med så mycket och framförallt såmalplacerad produktreklam.

Om filmskolorna i landet ännu inte har börjatanvända dem i undervisningen, som avskräckande exempel, borde de göra detpronto.

Stefan Sauk med ett Statoilkort i munnen innehade länge kalkonrekordet i justden här grenen men nyligen tog förra Hamilton-installationen överförstaplatsen, där lyckades reklamnasarna till och med skriva in en slogan fördet multinationella bemanningsföretaget Adecco i själva dialogen.

I detta Persbrandts andra agentäventyr hittadejag inget dylikt övergrepp mot skådespelarna (kan ha missat det), men den somväntade på Adecco-reklam gjorde det inte förgäves: Under helikopteråkning idiktaturen Saudiarabien fick vi en tydlig vy över en gigantisk Adeccoskylt, påfasaden till en skyskrapa.

Ja, och så saluförs självklart en massa andraprylar också.

Som reklamfilm får ”Hamilton 2” med andraanses vara tämligen lyckad. Som agenthistoria är den en kraschlandning.

Intrigen är full av logiska vurpor ochosannolikheter, de politiska sammanhangen som ändå bildar fundament i JanGuillousförlagor skissas bristfälligt, vissa scener verkar saknas och kvar bliren testosteronfylld, lätt afatisk pojkrumsfantasi som faktiskt är ett hån motden tänkande människan.

Filmens producent och regissör berättade viden pressträff att produktionen gått ovanligt snabbt, att man använt i principallt material som man filmat. Det spred sig en osäkerhet i salen, var det någotde yvdes över eller möjligen en brasklapp?

Jag lutar nu å det senare.