Lille kaninen Johan lever en kärnfamiljsdröm i villa med pappa och mamma, men alla filmvana vet att den där hostan som mamma dras med är en enkel biljett till de sälla jaktmarkerna. Mycket riktigt blir modern snart hämtad av en överdimensionerad bevingad kanin, kallad Fjäderkungen.

Det korta och effektiva anslaget avslutas med att pappa och son drar från huset, ger sig ut på sjön för att, i Johans fall, söka efter mamman, i pappans fall undvika att själv bli bortförd.

Den flygande kaninen avskyr nämligen vatten. Oklart varför.

Miljöerna i denna svenskdanska 3D-animation är fantasieggande på samma metafysiska nivå som hos japanska mästaren Hayao Miyazaki. Kläder, figurer och rekvisita har en fint detaljerad struktur som hos brittiska Aardmans (även om man undrar varför pälsdjuren aldrig blir blöta i pälsen efter alla dopp i det gelé-artade vattnet) och när sådana referenser börjar röra på sig i minnesbanken borde ju allt vara frid och fröjd.

Men… det vill sig ändå inte riktigt. Främst på grund av den, för en barnfilm, ovanligt abstrakta internlogiken.

Vissa kaniner som dör hamnar i Fjäderkungens rike (som verkar vara nått slags limbo), där några står och stirrar i en grå stadsmiljö medan andra, som Johans mamma, får bo i en lite gullig Disney-liknande stuga i spenaten.

De flesta som kilar vidare hamnar dock i någon slags intighet (då är man kanske ”jättedöd”, som ett medföljande barn föreslog) – dit även de som befinner sig i Fjäderkungens rike kan hamna om de inte sköter sig: Alltså inte följer Moras regler.

Det är nämligen inte Fjäderkungen som bestämmer riket. Det är Mora, en gudalik urmoder-skapelse med bläckfiskarmar, som avgör vem som ska leva och dö.

Man kan absolut inte ta sig mellan de olika världarna. Eller jo, förresten, den buttre byggaren Bill kan det, och på slutet även Johan och hans pappa.

Och ett gäng musiker som Bill shanghajat från verklighet för att jazza upp mellanvärlden lite…

Den här lätt ostrukturerade upplevelsen påminner om de där hitta-på-sagorna som jag brukar koka ihop med barnen när alla böcker är sönderlästa. Logiken är inte alltid glasklar men vad gör väl det när småttingarna ändå somnar någonstans i andra akten.

Man får anta att filmmakarna har haft högre narrativa ambitioner än så, men kanske

har man haft sånt sjå att skrapa ihop pengar till sin säkerligen kostsamma tekniska produktion att manusarbetet har hamnat i skymundan.

Eller så tycker man bara att internlogik är borgerligt.

Nå, målgruppen kommer nog inte ha lika ont av de förvirrade premisserna och de luddiga sentenserna. Med lite god vilja kan man se ”Resan till Fjäderkungens rike” som ett underlag för de diskussioner om förgängligheten som de flesta föräldrar hamnar i då och då.

Det är trots allt en vänlig och behagligt lågmäld saga som bjuder på några underhållande stunder, och ett animerat agerande från svenska röster som Leif Andrée, Tuva Novotny, Gustaf Hammarsten och, framför allt, Sissela Kyle – som gör styckets roligaste karaktär, en grodversion av den grekiska mytologins färjkarl Karon.

Lite skönt är det också att slippa Pixars och kompanis ofta lätt hysteriska attack. Man må som vuxen ha svårt att svara på barnens frågor om vad som egentligen hände där uppe på duken, men man har i alla fall kvar trumhinnorna i brukbart skick.