Jack och Iris är progressiva amerikaner från Seattle. Det är någonting med dialekten, skäggstubben och grungeattityden som hänger kvar efter 30. Det är ingenting som uttalas, men är underförstått av de rutiga skjortorna och uppsynen som säger ”Jag har kanske inte duschat idag, men jag har läst Jonathan Franzen”.

 Okej, jag syftar mest på Jack, spelad av Mark Duplass. Han är jobbig, men lider också efter att hans bror gått bort och hanterar sorgen genom att bete sig burdust (han förminskar sin bror när hans vänner håller ett tal för att hylla honom). Hans bästa vän Iris (Emily Blunt) ruskar om honom (och det märks tidigt att de två har stämning som är mer än vänskaplig). Hon skickar iväg Jack till hennes föräldrars sommarhus som ligger på en ö utanför stan, för att låta honom komma bort och ladda batterierna.

Och det blir ett Bergmanskt triangeldrama av det hela när det visar sig att Iris syster Hannah redan är på plats i stugan, med samma planer som Jack. Hannah är lesbisk, men efter halv sjua tequila klockan tre på morgonen har hon och Jack iskallt samlag. När Iris sedan  dyker upp i stugan ställs allt på sin spets. Hon har självklart alltid varit kär i Jack och han i henne, men nu har han råkat ligga med hennes syster. Det är en plot som skulle kunna bli en Judd Apatow-komedi, men som regissören Lynn Shelton vill sminka mörkare.

Kammarspelet pendlar mellan Jacks lögnångest och den halvputtriga skämshumor som uppstår som ett resultat där, allt mot fonden av skog och mark. Det personliga dramat är dock aldrig djupare än en lögn, och en lögn är ju egentligen inte mer är en taskigt berättad historia.

Det tassas kring gröten fram till slutet som blir en urladdning i emo. Jag har inte direkt tråkigt men vet inte om ”Your sisters sister” vill berätta om relationer, med tanke på att den inte vågar säga någonting om dem, eller varför de är svåra. Förutom att de är svåra.

Och att det är en dålig idé att ligga med någons lesbiska syster. OK Check.