Lucía tar sina barn Max och Leo från Mexiko över gränsen till USA. Själva gränsövergången är oproblematisk, det är på plats i Albequerque som historien äger rum. I ett sjavigt rum utan möbler tvingas Lucía lämna sina söner under de långa dagar hon arbetar dubbla skift på tvätteri och som städerska. 

På en gammal kassettbandspelare dikterar hon kärleksfullt men strängt vilka regler som gäller. Lämna aldrig lägenheten, ta hand om varandra, stöka inte till, gå aldrig på heltäckningsmattan utan skor (den är för smutsig...). Om de följer reglerna och lär sig säga ”Vi vill gå på Disneyland, en biljett tack” på engelska lovar hon att ta med dem till nöjesfältet. Max och Leo fördriver dagarna på bästa sätt i den unkna lägenheten. De springer runt, runt, leker vargar, övar på engelska men framförallt: tittar uttråkat och längtansfullt ut genom fönstret. 

Världen utanför verkar farlig och lockande. Jag kastas i ambivalens mellan motstridiga känslor som å ena sidan vill skrika åt pojkarna att gå ut och se sig omkring, å andra sidan bara stanna inne och aldrig någonsin prata med en främling. Vem är ond och vem är god? Det är inte enkelt, och ofta ryms både illasinne och välvilja i en och samma människa. 

Samuel Kishi Leopo målar upp den amerikanska drömmen i mörka färger där småsint egenintresse och bråddjupa klyftor håller nere människor i fattigdom. I just den här delen av USA verkar det inte finnas några vinnare och på sätt och vis gör det tillvaron lättare att uthärda, för alla har det ungefär lika jävligt. I effektiva porträttbilder blickar områdets trasiga invånare rakt in i kameran. Stirrar med trots i blicken. 

Samtidigt finns en lekfullhet i Los Lobos i och med små utsökta animerade inslag. Max och Leo ritar sig själva som ninjavargar med kritor på väggen (trots att det bryter mot mammas regler) som får liv och också får bära de tyngsta insikterna och de svåraste känslorna. Det är hjärteknipande att se barnen försöka roa sig under de långa dagarna i lägenheten, helt förkrossande när de bråkar.

Barnen spelas nästan orimligt självklart av bröderna Maximiliano och Leonardo Najar Marguez. Irritation och syskonkärlek går sida vid sida och fotograf Octavio Arauz kommer nära utan att spela alltför hårt på den gråtmilda strängen. På samma sätt spelar Martha Reyes Arias mamma Lucía, en kärleksfull varghona som beskyddar sina barn till varje pris, men utan vare sig gloria eller övermänskligt tålamod.

Los lobos är en brutal film om migration, klass, förfrämligande och rädsla. Men den har en ljus syn på människan och i slutändan är det leken, glädjen och tilliten som segrar.