”Allt i boken existerar nu, på olika platser på jorden”, lär författaren Margaret Atwood (ungefär) ha sagt om sin på senare år hypade The Handmaid’s tale, och den där bästsäljaren, eller snarare kanske TV-serien, gör sig hela tiden påmind under tittningen på Rött kort. Kvinnor i mentala och fysiska bojor, övertäckta med tyg från topp till tå, begränsad rörelsefrihet och i slutändan alltid utlämnad till mannens vilja.

Vilket sluter den intertextuella cirkeln, det var ju just det iranska patriarkatet som Atwood hade i sinnet när hon skrev sin dystopi – det och den amerikanska kristna högern. Som nu fått ännu större makt i USA, vilket gjort serien/romanen ännu mer aktuell.

Även här finns en verklighetsbakgrund i fallet Niloufar Ardalan, en av Irans främsta kvinnliga fotbollsspelare som 2015 stoppades i tullen när laget skulle åka på match. I filmen heter hon Afrooz och är landslagets kapten och viktigaste spelare, en Zlatan i slöja, och det går bra för laget som kommit långt i VM. Afrooz ligger dock sedan ett år tillbaka i en segdragen skilsmässa, och när hon ska åka till slutspelet i Malaysia använder mannen sin lagliga rätt att vägra henne utresa och laget tvingas åka utan henne.

Afrooz är en egensinnig kvinna som spelat fotboll sedan barnsben, men hon har bara varit gift i sex år och vägrar gå med på att det är just hennes roll som fru som ska definiera henne – vilket man kan ana är en tungt vägande anledning till att hon vill lämna sin man.

Hon inser att tiden är knapp, tiden man är på topp som idrottskvinna är begränsad, så hon gör allt för att åter hamna i mannens gunst, vilket bara leder till ytterligare förnedring. Här är bildsnittet ofta kongenialt, sätter Afrooz i olika klastrofobiska situationer, så att vi riktigt ska känna av hennes frustration: en individ sprängfull av framåtrörelse men tillbakahållen av normer, regler och lagar.

Sålunda en berättelse som rör sig i liknande skilsmässonejder som Nader och Simin – en separation, fast med rakare och mindre nyanserat manus. Där den sistnämndas filmskapare, Asghar Farhadi, låter parets historia blottlägga hela det iranska samhällssystemet, med klass- och kulturkrockar, är regissören Soheil Beiraghis perspektiv mer begränsat, siktar mest in sig på just mannens makt över kvinnans rörelsefrihet.

Men där är Rött kort å andra sidan desto mer målinriktad och övertygande. Inte sällan brukar mannen i liknande berättelser vara en småfet, elak och svartmuskig gubbtjyv som bara genom sin grova uppenbarelse ger kvinnan rätt i publikens ögon, men i Rött kort är han en modellsnygg programledare, med trimmat skägg och smort munläder. På ytan en charmant ung man som ger ett modernt intryck men som vill ha full kontroll på hemmafronten. Att hans populära TV-program heter Gamla goda tider, ger viss fingervisning om hans reaktionära ådra.

Det ger attacken på det persiska mansväldet mer tyngd, säger att det inte bara existerar i några brutala män, utan istället en självklarhet i den fundamentalistiska teokratin Iran. Precis som i republiken Gilead.