I svallet efter Black lives matter-rörelsen och Oscarsowhite glider ett gäng afroamerikanska filmer fram, som belyser rasismen med hjälp av en lättsammare men ändå ögonöppnande humor. Spike Lee fick i kraft av sitt stora namn genast mycket medial uppmärksamhet inför BlacKkKlansman, medan mindre kända titlar som skräckkomedin Get out! och universitets-satiren Dear White People tvingades gå hajp-vägen till den svenska biorepertoaren. Så även det senaste alstret i den här snäva subgenren, Sorry to Bother You, skriven och regisserad av rapparen, aktivisten och renässansmannen Boots Riley

Inget av den här trions tre ben är speciellt finslipade men minst subtil är nog ändå denna bredmynta komiska skröna – som ändå i sina bästa stunder är befriande hejdlös och anarkistisk.

Huvudrollen Cassius Green är en slacker som bor i sin morbrors garage och vars planer sällan sträcker sig längre än till vad som ska ske när han snart kanske orkar kliva ur sängen.

Hans insats som anställd på telemarketingfirman går sådär fram tills dess att han får ett råd från en äldre kollega: ”Use your white voice”. Vilket han (för övrigt precis som huvudpersonen i BlacKkKlansman) också gör, med framgång. Så länge de presumtiva kunderna i andra änden av telelinjen hör att de pratar med en svart kille lägger de omgående på luren, men när han går upp i falsett och lägger sig till med en ”vit vokabulär” går affärerna som smort och snart är han uppgraderad till elitsäljare. Cassius ego växer i takt med hans bankkonto, medan moralkompassen går i spinn. Så även hans flickvän Detroit (Tessa Thompson från Dear White People) som lämnar honom ensam i den nya dyra lägenheten.

Här handlar det i och för sig inte bara om rasism. Lika mycket, kanske mer, är det en politisk satir om hotet mot människovärdet i ett USA där rovkapitalismen härjar fritt och där 150 miljoner amerikaner dagligen ser på en tv-show där folk gör allt – blir misshandlade och förnedrade – för att synas och vinna lyxprylar.

Sensmoralen är tydlig och psykologin simpel, vilket inte är mycket att knota om eftersom Boots Riley i Sorry to Bother You inte hymlar om att han går på kraft och absurdism snarare än finlir. Smågalet underhållande är det onekligen, och bildberättande lekfullt, där inte minst de många underfundiga scenbytena bryter filmiska naturlagarna på ett inspirerat vis.

Så, även om det inte är den vassaste kniven i satirlådan sätter Boots Rileys regidebut ändå några snitt i samhällskroppen. Sorry to Bother You serveras som en karikatyr av materialismens USA, där facket är avskaffat och kravallpoliser alltid står i kapitalets tjänst. Men steget till verkligheten är inte långt, vilket exemplifieras bäst med styckets storskurk, den hale affärsmannen/politikern Steve Lift, som infört en ny form av slaveri. Det spelar ingen roll vilka klaver han trampar i, all kritik rinner av honom som vatten på en ovanligt fet gås – inte helt olikt USAs hårfagre potentat.

Kort sagt en revolutionär film som knappast lär gå varm på Vita Husets hemmabio.