Det är dags att dumpa Sophie nu, Sune. Denna rätt trista och otacksamma tjej som inte uppskattar din förförelsekonst.

Det är också dags för manusförfattarna att börja leta efter en ny grundkonflikt. Det ger onekligen en deja vu-känsla av mindre positiv art att än en gång se Sune slå kråmande knut på sig själv för att få Sophies gunst.

Med en sådan tam premiss krävs det en spännande omgivning, galna sidospår och uppfinningsrikt lull-lull för att behålla publikens engagemang. Så som faktiskt var fallet i de två senaste filmerna, Sune vs Sune och Sune – bestman, där familjen Andersson gick från knasig till lekfullt och vardagligt vansinnig.

Vilket ju var kul – även om den humoristiska igenkänning som bok- och filmsviten bygger på, naggades något i kanten.

Vi befinner oss här istället i ett parallellt universum befolkat med snälla lillgamla barn som plockar disk utan tillsägelse, där en storasyster hjälper lillebror med kärleksbekymmer och en grabb i yngre tonåren drömmer om en framtid som småbarnspappa.

Visst, det finns en del fyndigheter även i denna den sista filmen i den senaste trilogin – där Elis Gerdt gör titelrollen och Sissela Benn och Fredrik Hallgren spelar föräldrarna Karin och Rudolf – men efter den pigga första akten tappar manuset fart, står och stampar på ett ganska ointressant ställe, som alltså till stora del handlar om den överst nämnda konflikten.

Sophie gör nämligen slut redan i anslaget, bara dagen innan barnens familjer ska åka på midsommarfirande tillsammans, vilket får den romantiska huvudpersonens värld att gå i bitar. Väl på plats i den kollektiva minibyn Myshult (kul namn) försöker han foga ihop den igen, och det går så där…

Idén är ändå god, att Sunes relationsproblem via missförstånd även får de vuxna runt omkring honom att börja tvivla på sina förhållande men det blir inte mycket mer än just en idé. Merparten av tiden går åt till enkla gags och en räcka händelser som mer ter sig om ett gäng löst sammanfogade uppslag än en bärande intrig. Som utfyllande bonus får vi en liten pliktskyldig sidohistoria om en diabetessjuk tjej och hennes två trätande mammor.

Men det är klart, med en ensemble proppad med begåvade folkliga skådespelare som exempelvis Hallgren, Benn, Olle Sarri och Sanna Sundqvist är det svårt att landa helt fel, synd bara att de inte fick så mycket att jobba med denna gång.

De lär inte få fler chanser heller. I just de här rollerna alltså. Elis Gerdt och Lily Wahlsteen (Sophie) har blivit lite till åren så nästa trilogi lär befolkas av en ny uppsättning aktörer. Om det nu blir någon sådan. Vilket ändå är sannolikt. Suneserien är trots allt en av Filmsveriges mest lukrativa franchiseprodukter, även om pandemin denna gång kastat en näve grus i pengamaskineriet.