Tv-spelet är en av de få kulturalster där man inte vill ha någon handling, inga träliga transportsträckor man tvingas trycka bort med otåliga tummar för att komma vidare till nästa utmaning.
Det är nog en anledningarna till att filmatiserade tv-spel sällan blir lyckade. Hur skriver man manus på de små intrigsnuttar som de flesta (alla?) spelare uppfattar som sega stoppklossar? Man måste komma på något nytt, det går sällan bra, blir oftast bara en generisk äventyrsintrig som i princip kunde ha handlat om vilka figurer som helst.
Storyn är även här tunn som en tillplattad Toad. Men den här gången är det, i jämställdhetens namn, inte prinsessan Peach som ska räddas ur Bowsers klor utan, den gröna brorsan Luigi. Och i förlängningen hela Svampriket.
Det har gjorts några animerade men andefattiga försök att ge den lille rörmokaren liv på duken. Mest minnesvärd (men inte för dess kvaliteter) är väl ”Super Mario bros.” från 1993, en spelfilm där Dennis Hopper (!) spelar Bowser.
Men vad ska man ha en story till om man har tjogvis av pryttliga prylar? En av Mariospelens största tillgång är den otyglade fantasin som sätter naturlagarna ur spel. Här finns ett påhittighetens arv som filmen faktiskt gör rättvisa och Nintendos samarbete med animationsskaparna Illumination säkrar en småsalt humor à la ”Dumma mig”.
Jag noterar också glatt en kärleksfull omsorg om de andra figurerna. Ja, till och med Bowser får visa sin mjuka sida. Men han får ändå som vanligt nobben av Peach och framstår plötsligt som en tragisk prototyp för världens alla incels, han får aldrig ligga och vill därför sätta världen i brand. Bokstavligen.
De många jaktscenerna är ackompanjerade av ett gäng gamla malplacerade pophits (bland annat Ahas ”Take on me”), vilket bryter illusionen, gör kommersen tydligare. Lita på att Aha och gänget kommer få en uppsving på Spotify, och att Mario-spelen lär gå varma på världens skärmar igen.
Super Mario Bros
Betyg: 3