Man blir inte klok på den där trallande dissidenten Jafar Panahi. Det spelar ingen roll hur många banbullor och husarrester den iranska regimen kastar på honom, han poppar ändå upp någon annanstans, med ett plirigt leende – lite som en buddistisk version av den där ettrige fågeln som Kalle Anka försöker fånga på julafton.

This is not a film (2011) gjorde han inifrån sin lägenhet när han satt just i husarrest, smugglade ut filmen i ett bakverk så att det kunde visas på festivalen i Cannes – vilket ju som bekant inte är en liten nördfestival i radioskugga, utan den mest pressbevakade i världen. Mullorna mullrade såklart i Teheran och nu var väl Panahis dagar beseglade – men icke. Trots att han på detta vis bröt mot det 20-åriga yrkesförbud han dragit på sig 2010 (som straff för att ha bedrivit ”anti-iransk propaganda”) hamnade han inte i finkan, och det dröjde inte länge förrän nästa film stod klar, den prisvinnande Taxi Teheran där han förklädd till taxichaufför gör en semidokumentär om det iranska samhället.

Han har betalat dryga böter, borgenssummor och drabbats av diverse pålagor men likt förbannat filmar han vidare. Någon som är mer bevandrad i det iranska rättsystemet kan kanske förklara det motsägelsefulla i fallet Panahi, medan en simpel filmkritiker kan konstatera att han gör humanistiska, samhällskommenterade filmer med en glimt i ögat. Vilket i hög grad gäller även hans senaste verk där han precis som i de två tidigare låter en fiktiv historia utspela sig i en dokumentär kostym.

Regissören och den firade persiska stjärnan Behnaz Jafari spelar sig själva där de drar ut på landsbygden för att leta reda på en unga Marziyeh som har skickat något som ser ut att vara en själmordsvideo till Behnaz. Flickan har sökt in på skådespelarlinjen men hennes hederstyngda miljö tillåter inte sådana utsvävningar, och utom sig av vanmakt berättar hon i filmklippet att hon ska hänga sig. Den korta videon avslutas abrupt, utan att avslöja om hon verkligen fullföljde sin tanke – och om hon nu verkligen begick självmord, vem skickade i så fall filmen?

Panahi berättar med ett försåtligt lätt handlag, den lakoniska humorn är aldrig långt borta. Mötena med folket på vischan känns nästan slumpartade men är det såklart inte, och även om dialogen bitvis ter sig lite tjatigt improviserad bär den med sig en tyngd som uppenbarar sig först efter det att den fått ligga till sig ett tag. Under det att duon drar omkring för att söka spår efter Marziyeh får vi nämligen en bild av ett samhälle som är så djupt marinerat i misogyni att den inkorporerats i själva vardandet, även hos kvinnorna som ser till att hålla varandra på mattan.

Det handlar också mer specifikt om att kvinnor som vill utbilda sig, drar skam över familjen, och att skådespelerskor visserligen kan dyrkas men på samma gång får köpa att deras kroppar tillhör alla män.

Få kan likt Panahi ge dystra omständigheter en (någorlunda) hoppfull lyster. Även om den iranska religiösa regimen ruvar över såväl rollfigurernas som regissörens existens har filmmakaren en avundsvärd förmåga att hålla huvudet högt och det lite melankoliska leendet intakt.

Man blir kort sagt inte klok på karl’n.