Redan efter några sekunder har suggestionen slagit rot i mitt överrumplade sinne. Visst är Lynne Ramsay en begåvad filmberättare men det var ändå överraskande att jag skulle falla så pladask för hennes berättelse om en hit-man som får i uppdrag att rädda en ung tjej ur traffickinghelvetet.

Trött på alla filmer om yrkesmördare? Har påven en rolig mössa?

Men här går det inte att värja sig.

Men så är också anslaget extremt väl komponerat: En mix av förbi-blixtrande bilder av flashbacks och nutid, trånga korridorer, sjaskiga gränder, hastigt våld, allt ackompanjerat av ett distat, expressionistiskt ljudband som sedermera går över i anabolt pumpande ambientslingor. Dov puls och Joaquin Phoenix som rusar fram som en skadeskjuten Grizzly, frustande av ågren.

Mäktig mästarklass. Jag är golvad.

På pappret är upplägget av sliten och klassisk noir-typ: Huvudpersonen får ett till synes enkelt uppdrag, som dock visar sig leda upp till maktens högsta kretsar – där de med lägst moral huserar. Lynne Ramsays film är allt det, men så oerhört mycket mer. Lika ömsint som brutal.

Framförallt har vi aldrig förut fått gå så djupt in i genrens hjälte.

Joaquin Phoenix fick helt korrekt skådespelarpriset i Cannes förra året för den här rolltolkningen som hit-mannen Joe: livsfarlig och extremt skör, bryter ihop och går vidare. Fasiken, det låter klyschigt, med ”den sargade antihjälten”, men är det inte. Regissören Lynne Ramsays manus (också Cannes-belönat) och Joaquin Phoenixs agerande, lyckas nämligen skildra mental frånvaro med absolut närvaro. Joe är en Travis (Taxi Driver) i modern, ännu mer störd tappning.

Titeln syftar sannolikt på Joes mentala status (total alienation!). Hans psykologiska profil är utmejslad av framförallt en hemsk barndom med en psykopatisk misshandlande pappa (vi får precis lagom mycket backstory) och där Joe sett sig skyldig att skydda sin mamma. Till det läggs traumatiska krigsminnen men de är snarare en konsekvens av, än en orsak till, hans tillstånd.

Det här handlar inte om Joes nedstigning i helvetet, han är nämligen redan där, har varit där i princip hela livet, och har vid det här laget gått in mentala cirklar som han är för evigt fast i.

I filmisk nutid är pappan död men lever i högsta grad i Joes ständigt molande minnen, och mellan sina uppdrag återkommer Joe till barndomshemmet där han fortfarande bor tillsammans med sin skröpliga gamla mamma. När vi möter henne första gången är hon skärrad efter att ha sett Psycho på tv, vilket med tanke på det udda parets Bates-liknande, möjligen incestuösa, relation får en tragikomisk touch. Jo, det dyker några små ljuspunkter i filmen, om än med dämpad underton.

Till skillnad från många andra pojkar som växer upp i sådan miljö, har Joe inte själv blivit en kvinnoplågare – istället bunkrar han upp sin ilska, och låter den gå ut över manliga förövare.

Och det med råge. Precis som pappan har han hammare som favoritvapen. Våldsamt blir det, men eftersom hans offer alla är vidriga maktmän med pedofila böjelser är det svårt att ha några invändningar. Alltså en lite väl svartvit hämndbild, vilket skulle kunna uppfattas som filmens enda svaghet, men nej – det är Joes resa som är berättelsen, deckarintrigen är bara en farkost.

Men det är inte bara Ramsay och Phoenix som briljerar här. Det nämnda, magnifikt störda och liksom hudnära ljudet (andingen!, urin som stänker, blod som droppar); bildarbetet där fotot och produktionsdesign skapar rårealistiska, sunkiga stadsmiljöer, och det aggressiva soundtracket gör att You Were Never Really Here borrar sig djupt in i kropp och själ.

Skotska Lynne Ramsay slog igenom i filmvetarkretsar 1999 med den omutligt socialrealistiska Råttfångaren och följde upp med lika hyllade och hårda Morvern Callar men sedan dröjde åtta år till skolskjutningsdrama Vi måste prata om Kevin och ytterligare sex till detta verk.

Ramsay tar med andra ord god tid på sig när hon gör film. Det är mig okänt om det beror på saktmodighet eller finansieringsproblem, men det senare lär i alla fall i framtiden inte vara en påverkande faktor efter denna uppvisning i cineastisk suggestion.