Stepanovas första fiktiva roman, handlar förvisso om den medelålders exilförfattaren M., drabbad av skrivkramp, förstelnad i skuldkänslor. Som rysk författare avkrävs hon ställningstaganden, inte minst av sig själv. På väg till en litteraturfestival – vår tids vanligaste kulturyttring? – blir tåget inställt och mobilen laddar ur. M. är plötsligt både strandsatt och befriad. Hon kan bli vem som helst. Men vi kan också vara hon; så subjektiv men öppen är hennes stil.

Som en” teaterridå i mörkret” beskrivs jorden och både allegoriskt, och anonymiserat som i ett åtal, Putins Ryssland: kriget, morden, kvävningen. Och omvärldens lystna intresse: stora rovdjur intresserar oss gräsätare, våldet och ”hur det fungerar”.

Det akut samtida essäistiska slingrar sig runt en evig folksageton, infernalisk i sin oskuld. Översättningen av Nils Håkanson lika dubbelbottnad och vig.

Stepanovas tema är minnen och hemlängtan, men när hemmet och minnena är plomberade är litteraturen kanske den sista platsen öppen för motstridiga känslor?

M. talar om vardagar där man måste vara på sin vakt, en brytning eller en vana kan avslöja en. Som Svetlana Aleksijevitj sagt om sin svit om Sovjetmänniskan: ”Hon är jag”. Att frukta sitt arv, ödet att leva inuti vilddjuret och besmittas, inte kunna göra motstånd.

Fångenskapen är M:s öde. I en låda som vikarie för den itusågade damen på cirkus (en bärande scen också i Judith Hermanns roman ”Hemma” häromåret), i hotellrummets ”glasburk”, eller i ett escape room från vilket alla regler avlägsnats. Leken är slut.

M. är ”lyckligtvis inte författare längre”, för att orden inte kan ta ansvar för det ohjälpliga, bärga det förlorade. Men det här är en försåtminerad berättelse om att laga det som gått itu; melankolisk, roande, rasande. Den spränger sig ut. Vilken tur att hon har fel!