Det gamla filmavtalet har dödförklarats många gånger förut. De olika parterna har mer eller mindre tvingats till förhandlingsbordet, några har vägrat komma helt. Nu har även politikerna insett att man inte kan sminka liket hur många gånger som helst, att det är högtid att låta avtalet vila i frid.

Spiken i kistan var sannolikt Svenska film- och tv-producenternas deklaration i juni förra året att de inte heller ställer upp på en omförhandling. Och utan den starka spelaren vid förhandlingsbordet vore ett avtal i princip omöjligt.

Bara ett förslag

Det är ju än så länge bara ett förslag, men då de flesta i branschen är innerligt trötta på att ens ta ordet ”filmavtal” i sin mun talar det mesta för att det kommer gå igenom.

Det är ett historiskt beslut. Vi är många som i åratal önskat en statlig filmpolitik. Det har nästan blivit som ett mantra. Bara vi får en sådan kommer vi spotta ur oss idel toppfilm, men så enkelt är det ju såklart inte, men det ska bli oerhört intressant att se hur det fungerar i praktiken.

Finansieringen

Vi vet ju ännu inte i detalj hur kulturdepartementet tänkt att den statliga filmpolitiken kommer att te sig, men klart är att även den finansieringsformen har sina problem.

Den mest uppenbara är ju pengarna. Nu måste staten skjuta till de cirka 200 miljoner som avtalets parter fört in i branschen och kulturministern ska finansiera det med höjd biografmoms. (De flesta är överens om att filmavtalet är underfinansierat, så minst 300 miljoner till utöver de 200 som staten skjuter till nu, är nog ett måste).

Momshöjningen kanske räcker, jag är inte ekonom nog att bedöma det. Men klart är att det indirekt innebär att biobiljetterna kommer att bli dyrare, vilket ju knappast kommer att öka folks vilja att resa sig ur tv-soffan.

Den nuvarande bioavgiften på 10 procent, som biografägarna nu betalar till filmavtalet slopas, vilket kulturministern tror ska mildra biljetthöjningen. Men det är ju inte säkert att biografägarna snällt kommer att följa hennes tanke.

”Äntligen”

I nuläget vet filmbranschens parter ungefär hur mycket pengar som man har att röra sig med, men den statliga filmpengen kommer nu vara en del av den samlade årliga kulturbudgeten, och den kan ju variera från år till år och från regering till regering.

Det är med andra ord för tidigt att ropa hej, men jag tycker man kan kosta på sig ett ”Äntligen!”.