Det här hade kunnat vara en sån perfekt romantisk komedi, framför allt eftersom den har ett både smart och originellt manus.

“Hallonbåtsflyktingen” (efter en bok av Mika Nousiainen) handlar om den olycklige finnen Mikko Virtanen; han kallar sig nationalitetstransvestit för att han känner sig som en svensk man fånge i en finsk mans kropp. Sedan barndomen älskar han Sverige med dess socialdemokrati, schlagermusik och Saltsjöbadsanda.

Lika passionerat hatar han sitt hemland Finland.

När vi möter honom i vuxen ålder gör vi det på utsidan av relingen på en Sverigefärja, redo att ta sitt liv. Men istället för att möta döden i de kalla vågorna, träffar han svensken Mikael, som är ungefär lika missnöjd med livet som Mikko är. Det händer sig så att Mikko får ta över Mikaels identitet och glad i hågen kliver han i land i Stockholm som Mikael Andersson, en helt vanlig svensk psykolog.

Snart har han skaffat sig både fästmö, villa och jobb som konfliktlösare.

Här finns fantastiska scener, som när Mikko improviserar på jobbet genom att helt enkelt recitera Per Albin Hanssons berömda Folkhemstal. Svenskarna nickar lite förvånat, tycker att det låter väl bra det där, självklart är det inte någon som känner igen det.

Och de små präktiga detaljerna som visar upp Sverige som både mesigt och självgott: att cykla med sin fästmö i hjälm och funktionskläder, att baka bröd och dricka öl tillsammans med grannpapporna… Alla barndomsscener där lill-Mikko drömmer om Sverige är faktiskt helt underbara.

Som sagt, “Hallonbåtsflyktingen” hade kunnat vara en perfekt romantisk komedi… om nu inte Jonas Karlsson i huvudrollen hade framstått som väldigt märklig. Hans sätt att låtsas prata svenska med finsk brytning, blir bara så oerhört konstig.

Denna uppskruvade Jonas Karlsson som försöker rädda olika hopplösa situationer bär faktiskt ensam skulden för att filmen aldrig blir den smarta förväxlingskomedi den skulle kunna vara.

Att någon skulle kunna vara kär i denna forcerade man är helt obegripligt, därför gör också Frida Hallgren, som hans kärnfamiljstörstande fästmö, en slät figur.

Varför måste det vara så hög skämsfaktor i svenska komedier? Varför baseras humorn så ofta på outhärdliga män i utdragna pinsamma situationer, istället för… roliga? Skrattar jag, gör jag det ofta av ren nervositet, inte för att det är bra humor. Och det är så synd, eftersom hantverket annars är fulländat.

Josephine Bornebusch är helt fenomenal som Mikaels syster, så också hennes hopplöse innebandyspelande pojkvän Rille (Björn Bengtsson). Suzanne Reuter som den ilskna och dementa modern är förstås strålande, och så Nour el Refai som präktig kollega.

Ska man se den här filmen bör man ha skämskudden redo, annars kan man faktiskt läsa boken i stället.